Mind game

Hisan och jag... Hisan och jag. 
 
Ibland förstår vi inte varandra alls. Som i början av dagens hoppass. Tord ville först att jag skulle bjuda honom handen och sedan rida med mer stöd. Hisan ville inte alls begripa och tog stödet som en halt. 
Troligtvis beror det mycket på att jag är för onyanserad men ibland känns det som om det inte spelar någon roll vad jag gör. Det blir ändå fel. 
 
Nu löste det sig relativt fort och på slutet hade jag en härlig kontakt med honom. 
 
Sista rundan till exempel. Jag har nästan förträngt hela träningen redan... Vi skulle hoppa en liten bana med en brutal omhoppningssväng på slutet. Men det var inte det som var grejen, inte heller var det för att jag red så fantastiskt (as if..) utan för att DÅ kom bjudningen. Hisan tog tag i hindren som jag vet att han kan och löste situationer och bjöd till. Den där känslan. Det är den vi behöver för att kunna samspela. 
 
Tord har sagt till mig att jag dels skall bli lite arg för att fokusera, jag är inte alls lika fokuserad när jag bara är. Framför allt lite kvällstid. MEN framför allt har han sagt att jag skall driva fram Hisan med ett leende. Jag tänkte mycket på det idag.  Kanske var det det som var avgörande. 
 
Nu skall jag försöka konservera både den här känslan från den sista rundan och dressyrkänslan från förra hegen.
 
Jag hade tänkt köra Lilla före träningen idag men det blåser nästan storm och är superkallt. Hon får vila. 
Blåser det mindre i morgon får jag ta ut henne på en tur även om jag skulle vara hästledig då. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0