Änglavakt

Oj vilken dag.
 
Först och främst det här med att åka buss... En timmes resa till stallet i stället för 13 minuter som det tar med bil är inte värt det. Och då ligger busshållplatsen precis utanför stallet. 
 
Jag började med att skritta Lilla 30 minuter. Hon var lika galet pigg som innan. Hur skall detta bli undrar jag med all denna energin?
 
Sedan var det dags att skritta ut Hisan. Det där med skritt har aldrig varit helt Hisans grej. Inte själv och inte hemma. Han vill liksom ha lite mer action. Och det blev det...
 
Till en början skötte han sig så bra som det bara går. Han skrittade avslappnat på halvlång tygel och vi hade det mysigt som bara den. 
Vi tog oss till och med över ett "jättehögt" hinder (läs: bom på marken) tillsammans som Mr Häst så klart inte kunde skritta över utan verkligen hoppade. Lilla skrittade över denna innan. 
 
 
Strax efteråt blev vi ifattridna av någon. Tyvärr blev Hisan ganska så hispig av detta och jag känner mig inte så kaxig som ryttare än så jag valde att sitta av. 
Ryttaren red glatt vidare och kom sedan tillbaka och red förbi oss på nytt medan Hisan trissade värre och värre. 
 
Problemet var kanske inte att bli förbiridna utan att just härifrån har man uppsikt över hela området. Det betyder att Hisan inte slappnade av utan hela tiden såg och hade stenkoll på att den andra hästen galopperade lägre bort. 
 
Hur som försvann ryttaren och jag tänkte att det var dags att sitta upp igen och rida hemåt. Så jag lade tyglarna över halsen och skulle sitta upp från en av sockarna som finns där. Hisan hade andra planer och kastade sig iväg. 
Jag tappade honom och han störtade skrikande efter den andra hästen. 
 
Jag begav mig hemåt den snabbaste vägen. På håll ser jag bussen komma på vägen och svär högt för mig själv. 
Jag ser också att bussen står still och svär ännu högre. Det är en bra bit att ta sig till fots även om man ser ända till stallet från där vi var. 
 
När jag kommer fram hittar jag först inte Hisan och bussen är inte kvar. 
Jag hittar honom efter en stund bakom hagen betandes gräs. 
 
Jag tar in honom för en koll, allt är i sin ordning. Jag kan inte se något, han är hel och så också utrustningen. 
 
Min första tanke är att rida runt rundan igen ändå för att så här får det inte bli. Men utanför stallet möter jag en kvinna som sett varför bussen stannade och det var för att Hisan sprungit rätt in i backspegeln. Han har alltså krockat med bussen. Helt galet! Jag lade så klart ner mina planer på att ta rundan på nytt.
Jag gjorde ytterligare en koll på honom för att se om jag missat något men jag kan inte hitta en endaste skråma på honom. Han måste ha haft änglavakt helt enkelt. 
Nu återstår det att se om han är stel eller så i morgon.
 
Jag tappar helt enkelt mina hästar för ofta nu. Jag känner mig som en väldigt dålig ryttare/hästägare för detta. Tydligen gör jag en massa felbedömningar som jag inte brukar just nu. Kanske är det för att jag känner en viss osäkerhet? 
 
Jag rider med väst nu, den plus vinterkläder gör mig väldigt stel och mindre följsam. Jag har den för att den är en bra säkerhetsutrustning. Men jag kan inte "koppla" bort den mentalt på samma vis som på sommaren och när jag till exempel rider terräng som den är till för. Nu sitter jag och skrittar och då känns det som om den är i vägen. Jag har tänkt att köpa annan smidigare säkerhetsutrustning men jag har inte haft möjlighet till detta än. Den är dyr och det har inte varit läge. Men jag skall nog inte vänta så länge till med det om jag vill fortsätta att rida. Att jag känner mig så här låst bidrar helt klart till att jag känner mig osäker och inte så tuff. Samtidigt vill jag ju inte vara oskyddad om jag skulle dratta av.
 
Jag har helt enkelt mycket att fundera på.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0