Vinden i ansiktet

Red ut en sväng på fina Lilla efter jobbet. På travrakan lät jag henne springa på. 
 
Hon har sin mammas steg den lilla svarta. Ett lätt steg där man bara står över i lätt sits och hör det taktfasta trummandet av hovslagen mot marken. Jag brukade säga att det kändes som att flyga när Lena drog iväg och man satt på. Lilla har det steget. 
Jag blir lite ledsen när jag tänker på att travkariären hennes blev som den blev. Med det steget borde hon ha varit en stjärna. Nu är jag ju som vanligt inte särskilt objektiv när jag säger så. Jag älskar ju min lilla häst och ser bara positivt i henne. 
 
Men oavsett har hon hittat en balans nu, där man kan ge henne slapp tygel trots att det går undan och inget förändras. Inget bära eller hålla i för att hålla i trav. Hon fixar det själv. Hon har dessutom en helt annan styrka än när jag tog beslutet att skippa den regelrätta travträningen i vintras. Jag har inte byggt henne klart, det har jag inte, men det känns som om vi har kommit en bra bit på vägen. 
 
I juli kommer vi att köra vår nästa distansstart. Det ser vi fram emot. 
 
Hisan vilade idag. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0