Sösdala

Gårdagens hopptävling bjöd både på högt och lågt. 
 
Första klassen som var en meter gick som en dans. Det kändes som om allt bara stämde och det var lätt. Rundan blev felfri trots att det snöade under ritten. Japp, ni läste rätt. Det snöade... det fastnade till och med på filmen...
 
 
Jag hade anmält mig till två klasser igår. Men den andra gick helt åt skogen. Jag ballade ur redan på framridningen så att säga. Det var många som ville hoppa samtidigt och jag kan ha väldigt svårt att fokusera på framhoppningen. Det är ett problem jag har haft länge. Inget nytt. Men med de där futtiga 10cm extra som nu 1.10 är så ballade jag ur. Jag kände mig osäker och blev passiv i ridningen. Hisan kände direkt att jag var osäker och ville inte. Väl inne på banan hoppade vi första bra, mot andra tvekade Hisan lite och la in ett extra språng trångt så vi fick ett rakt upp och ner språng. Som tur var så var det ett räcke. Hisan blev rätt sur på mig efter det. Hinder nummer tre som också var ett räcke gick av bara farten men fyran som var en oxer ur skarp sväng ville han först inte hoppa. Efter ny anridning gick det fint. Femman tog vi också bra men mot sexan sprang han först på och struntade i min förhållning. Jag blev då på nytt osäker och då ville inte Hisan igen. Vi stannade ut oss på det hindret. Jag liksom gav upp.
 
Nu kände jag ju att det 100% berodde på min ridning och att jag blev osäker. Jag gör inte så stor grej av det utan vi kommer igen.
 
Nu vill jag gärna hoppa självförtroendeingivade övningar på lite högre höjd. Det som saknas är lite större språng i kroppen. Jag måste sedan sluta oroa mig över distanser och inte måtta. Kan jag rida an med självförtroende så löser sig resten.
 
Jag skall dock ta med mig den bra första rundan. 1 meter sitter och käns väldigt lätt.
 
Lilla vilade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0