Hisan betyder häst

Vilken resa vi gjorde! Så spännande, så mycket nytt att upptäcka, så många trevliga stunder men också så mycket att sätta upp på erfarenhets och lärdomskontot inför kommande tävlingar och resor. Inte minst behöver packlistan uppdateras och optimeras.

 

Lilla och hennes resesällskap förbereddes i månader innan resan, vi var båda som åkte var väldigt taggade på det här äventyret. När det gäller förberedelserna tror jag att vi hade koll på det mesta. Vi tränade enligt plan på underlag som skulle likna det på tävlingen så mycket vi kunde. Det innebar pass på Flyinges dt-galoppbana och på slingan i Vomb. Det stod sand i proppen så sand fick det bli. Hästarna tog träningen bra och när vi väl kom ner såg vi att underlaget var bra mycket bättre än vi någonsin vågat hoppas på. Naturvägar på sandmark, kompakta och mjuka men inte alls tunga.

 

Själva resan var vad jag var mest osäker på eftersom jag inte har erfarenhet av att resa med häst så sedan tidigare. Och det var här jag tror (för det är ibland svårt att veta något till 100% när det kommer till hästar) att jag gjorde några nybörjarmisstag.

Vi beräknade en restid ner på 12h inkl pauser och vi var framme 12h och 15min efter avresan, detta var inkl lite felkörning när GPS:n skickade oss på sightseeing i lilla byn Dwingeloo på slutet. Vi åkte på natten för att undvika köer på Autobahn utanför Hamburg och Bremen. Nattkörningen var jobbigast för oss människor, vi var rätt möra när vi kom fram kan jag meddela.

 

I förberedelserna ingick så klart att få Lilla att dricka ordentligt inför resan. Hon fick saltranson i maten och elektrolyter. Att längre transporter innebär vätskeförlust kände jag så klart till och därför försökte jag se till att hon fick så bra förberedelse på den fronten som möjligt. Hon har alltid fritt med vatten i hagen och både vattenkopp och hink i boxen. Hon dricker i princip alltid upp sin 20l hink varje natt.

Båda hästarna stod bra i släpet på vägen ner. De var lugna i pauserna och tyckte inte alls att det var konstigt att lastas ur för att pausa i en bäckmörk skog på vägen ner.

 

De hade vatten att dricka under färden och dammfritt hö att tugga på. Men så klart är en resa en stress för en häst och Lilla har tidigare inte åkt så långt någonsin. Vi har tidigare varit på Axvalla och i Värmland som längst på tävling, bor man i Skåne så är man bortskämd med sådant. Båda ställena vi har åkt till är närmare än resan vi gjorde nu. Lilla är ju annars väldig resvan men på korta distanser, superlätt att lasta och står lugnt.

 

Att vara uppstallad på främmande plats har vi övat på massa gånger och Lilla brukar inte ha några problem med att sova borta. Den här gången hade vi det lugnt i stallet till en början. Men allt eftersom fler hästar anlände så blev det mer liv. Jag hade med en boxgardin för att kunna skärma av och ge Lilla en lugnare miljö.

 

Kanske var detta något som gjorde att hon drack sämre när hon inte är van vid det? Svårt att veta för vi fyllde på hinkarna allt eftersom och det verkade som att hon drack. Så klart innebär uppstallning på tävling att det blir mycket mindre utevistelse. Men vi försökte kompensera med långa skrittpromenader och även en kortare ridtur innan tävlingen.

 

Jag försöker alltid vara noggrann med så mycket jag kan och jag tempar alltid inför krävande träningspass och inför tävlingsstarter. Jag kollar även vilopulsen för att se att den inte avviker från det normala. Att de inte är uttorkade går att kolla genom att nypa i skinnet. Inför tävlingen var alla parametrar jag som lekman kan kontrollera helt normala. Lilla var pigg och glad när vi var ute och gick och på vår lilla ridtur. Hon åt sitt kraftfoder bra men höet lämnade hon lite av, vi betade henne för hand varje dag och gräset var alltid högintressant.

 

Förbesiktningen dagen innan tävlingen blev lite tokig. Veterinären som kollade henne sa att han ville se henne trava upp en gång extra. Hon var inte halt enligt honom utan kanske endast stel i höger sida. Upptravningen skedde på en gräsplan. Jag hade inte märkt något konstigt på henne men veterinärerna är ju experter och en halt häst ska inte starta. Vi väntade till alla hästar var besiktigade och travade upp igen. Alla tre veterinärer gav tummen upp. Vi travade upp på en annan bana då, kanske var den första vi var på lite ojämn? Eller så var det hennes rörelsemönster som gäckade, det är inte allt för vanligt med travhästar på den nivån på kontinenten och jag travar upp henne snabbare än araberna.

 

Jag var lite nedslagen där ett tag kan jag villigt erkänna. Det hade varit snopet att åka ut redan där och då, men sådant kan hända i sporten. Hästens bästa är viktigast och att starta till varje pris är inte ok.

 

 

Tävlingsdagen började i mörker och det var kyligt. Så här i efterhand skulle jag tagit med en pannlampa, men det hade jag inte tänkt på alls. Ficklampan på mobilen fick göra jobbet när vi skulle fodra innan vi la tid på att leta efter ljusknapparna i det för oss okända stallet. Lilla åt bra, men jag är osäker på om hon drack där på morgonen, under natten hade hon druckit som vanligt. Med flätorna på plats och utrustningen på begav vi oss till tävlingsplatsen.

Det började ljusna när starten gick så pannlampan hade endast varit nödvändig i stallet och på vägen dit.

 

 Första slingan kändes superbra. Lilla var jättefin och vi red enligt plan, låg runt 14km/h ute på slingan. Passade även på att galoppera lite grann i klunga och det gick super. Hon var dock inte sugen på att dricka på groomstoppen. Det var rätt kyligt och hon svettades inte mycket alls på hela sträckan. Då planen inte var mer än att genomföra tog vi det lugnt i snabbgroomen, här drack hon fint och vi pulsade in på 52 slag efter ca 5 minuter. Vi fick en liten notering på tramljud, men det är inte ovanligt även om man ska ta alla noteringar på allvar.

 

Andra slingan red vi själva. Vi fumlade lite med pappren som skulle med till uttiden så jag kom iväg lite senare än jag skulle. Men igen så hade jag ingen brådska eftersom jag ändå inte red för placering. Lilla kände igen de delar av slingan som var samma som förra och jag märkte tydligt hur hon tog i extra och sprang på där. Vid ett av groomstoppen missade mina groomar att tajma in oss, men vi fick vatten och kylning av några snälla holländare. Lilla drack ordentligt vid alla groomstopp på den här slingan. I snabbgroomen tog vi det lugnt igen men redan efter ca 6 min var vi redo och pulsade in på 56 slag och jag andades ut. Det skulle jag inte ha gjort... här visar det sig tydligt att jag inte är tillräckligt erfaren än. För vad som hände sedan är att vi fick vänta på vår tur, veterinärerna var upptagna med ett annat ekipage. Inget konstigt alls och det har absolut inget med resten att göra. När vi sedan skulle genomföra resten av besiktningen togs pulsen igen. Den låg nu på 60 slag. Efter att ha travat upp skenade Lillas puls till 84 slag, vilket är oroväckande högt. Vi fick därför order om att komma tillbaka för en re-inspection.

 

På viloområdet försökte vi få Lilla att äta och dricka, vilket hon gjorde litegrann. Jag kollade pulsen och den var ömsom låg och ömsom hög. Riktigt läskigt... oavsett skulle vi inte fortsätta tävlingen i det här läget. Men som reglerna säger så får man inte själv välja att utgå här utan veterinärerna måste i så fall först godkänna hästen.

I re-inspection, 10 min innan tänkt starttid var nu pulsen först 74 slag för att sedan komma tillbaka upp på 84 slag efter att hon travat upp. Det kan bara bli uteslutning på grund av metaboliska orsaker av det, i övrigt var Lilla ok och hon såg pigg ut förutom den höga pulsen. På FEI-tävlingar får man alltid besöka behandlande veterinär på plats när man blivit utesluten av metaboliska orsaker. Veterinären ser till att hästen återhämtar sig och för oss som hade en lång resa hem är sådant extra viktigt. 

 

Resan hem gick bra. Vi betade hästarna en stund innan vi lastade. De stod lika snällt på vägen hem som på vägen ner. Vi pausade och de åt och drack fint.

Väl hemma möttes Lilla av en Hisan som tydligt visade att han saknat henne mer än hon saknat honom.

 

Summering av resan: Arrangören i Holland var verkligen proffsig. Allt flöt på bra runt arrangemanget, slingorna var superfina och bra markerade. Lilla stället Dwingeloo var mysig med alla faciliteter som man kunde önska sig. Huset vi hade hyrt till oss låg väldigt bra till och hade allt man kunde önska sig. Smidigt att kunna rå sig själv också när man är iväg och tävlar så här. Det blir ju lätt tidiga morgnar till exempel. Målet var ju så klart att genomföra ritten godkänt, det nådde vi ju då inte riktigt upp till. Men jag har lärt mig massor ändå.

Vad jag måste ändra på förutom banala saker i packningen är att lära mig mer om vätskebalans vid transport. Hur kan jag som lekman bedöma mängde vätska som försvinner? Hur kan jag avgöra om det är kritiskt mycket så att hästen måste få hjälp med att återställa balansen innan tävlingsstarten? Finns där små tecken som jag inte la märke till som jag borde kunnat förutse? Skulle jag förberett något annorlunda? Frågorna är många och svar saknas på flera håll. Vi kan så klart inte 100% veta att det berodde på vätskebrist heller. Det skulle till exempel också kunna vara en infektion som vi inte kunde se några indikationer på. Men så här i efterhand visar hon inga tecken på infektion och hon mår bra och är pigg och glad hemma i hagen.

 

Nu ska jag försöka lära mig mer under vintern så att jag kan vara än bättre förberedd om vi skulle få för oss att åka på fler äventyr.