Med dispens
Idag har jag roat mig med andras hästar.
Eller helt bara kul var det inte. Först åkte jag på en rejäl utskällning/uppläxning för att jag knatade in i Uffes stall för att rida Sir Remington.
En av stallmänniskorna som kallade sig för chef ställde till ett jäkla liv för att jag hade gått in i stallet och sedan öppnat de stora dörrarna.
Jag blev minst sagt paff måste jag säga.
Jag har ju ridit Sir Remington ett bra tag nu. Ända sedan han kom i träning hos Uffe. Och nog för att det finns en hel massa filurer på Jägers med detta tog priset.
Han skulle sopa stallgången och då kunde jag ju inte vara där. Sedan gick han igång på att han inte visste vem jag var och vad jag gjorde där. Helt plötsligt var jag en oärlig människa som skulle ut med hästen utan lov. Han hade minsann jobbat för typ "alla" på Jägers och visste hur det skulle vara.
Som han gick på.
Det tog ett tag att få tag i Uffe som kunde reda ut det.
Sir själv var dock fin att rida när jag väl kom iväg. Hans form går inte att klaga på. Själva ritten blev kortare än planerat på grund av att jag inte kom iväg när jag skulle. Jag hade nämligen ett utbildningslopp inplanerat efteråt.
Jag får ta igen det senare.
Till utbildningsloppet hade jag fått tillåtelse att vara med med Karin på nåder.
Förra tillfället när jag var borta i Italien var Jan inne med Karin och det gick inget vidare. Hon hade vägrat att volta och uppfört sig som jag vet inte vad.
Karin är ju vid detta laget en rutinerad dam och jag tror bestämt att hon har skaffat sig lite skinn på näsan. Klappar man henne medhårs så uppför hon sig. Hon kan till och med klockan nu mera... det är bara att viska till henne hur snabbt hon skall springa. ;)
Envis som jag var vidhöll jag att hon skulle greja det fint idag och det gjorde hon. Hon uppförde sig som en dröm och jag behövde knappt ta i henne alls. Både jag och Karin nöjda med andra ord.
Jag fick springspår och det gick väl sådär. I själva loppet kunde vi komma iväg super och träffa starten. Ligga lugnt i dödens när det gick i 30-fart. Gå upp i ledningen utan att hetsa. Släppa till en annan utan bekymmer. Sedan gick det i och för sig i 14-fart de sist 500 metrarna men då låg vi i rygg på ledaren så det var inte vårt fel. Karin var dock med på noterna och gillade att få sträcka ut. Hade jag bett henne hade hon gått än snabbare.
Härligt slut på dagens Jägersäventyr med andra ord.
Eller helt bara kul var det inte. Först åkte jag på en rejäl utskällning/uppläxning för att jag knatade in i Uffes stall för att rida Sir Remington.
En av stallmänniskorna som kallade sig för chef ställde till ett jäkla liv för att jag hade gått in i stallet och sedan öppnat de stora dörrarna.
Jag blev minst sagt paff måste jag säga.
Jag har ju ridit Sir Remington ett bra tag nu. Ända sedan han kom i träning hos Uffe. Och nog för att det finns en hel massa filurer på Jägers med detta tog priset.
Han skulle sopa stallgången och då kunde jag ju inte vara där. Sedan gick han igång på att han inte visste vem jag var och vad jag gjorde där. Helt plötsligt var jag en oärlig människa som skulle ut med hästen utan lov. Han hade minsann jobbat för typ "alla" på Jägers och visste hur det skulle vara.
Som han gick på.
Det tog ett tag att få tag i Uffe som kunde reda ut det.
Sir själv var dock fin att rida när jag väl kom iväg. Hans form går inte att klaga på. Själva ritten blev kortare än planerat på grund av att jag inte kom iväg när jag skulle. Jag hade nämligen ett utbildningslopp inplanerat efteråt.
Jag får ta igen det senare.
Till utbildningsloppet hade jag fått tillåtelse att vara med med Karin på nåder.
Förra tillfället när jag var borta i Italien var Jan inne med Karin och det gick inget vidare. Hon hade vägrat att volta och uppfört sig som jag vet inte vad.
Karin är ju vid detta laget en rutinerad dam och jag tror bestämt att hon har skaffat sig lite skinn på näsan. Klappar man henne medhårs så uppför hon sig. Hon kan till och med klockan nu mera... det är bara att viska till henne hur snabbt hon skall springa. ;)
Envis som jag var vidhöll jag att hon skulle greja det fint idag och det gjorde hon. Hon uppförde sig som en dröm och jag behövde knappt ta i henne alls. Både jag och Karin nöjda med andra ord.
Jag fick springspår och det gick väl sådär. I själva loppet kunde vi komma iväg super och träffa starten. Ligga lugnt i dödens när det gick i 30-fart. Gå upp i ledningen utan att hetsa. Släppa till en annan utan bekymmer. Sedan gick det i och för sig i 14-fart de sist 500 metrarna men då låg vi i rygg på ledaren så det var inte vårt fel. Karin var dock med på noterna och gillade att få sträcka ut. Hade jag bett henne hade hon gått än snabbare.
Härligt slut på dagens Jägersäventyr med andra ord.
Kommentarer
Trackback
