Hisan betyder häst

Igår stod klubben värd för en inspirations dag för distansritt. Landslagsveterinär Mia Svensson hade kommit ner och berättade om hästens fysiologi och träning. Alltid lika spännande att höra om, speciellt när det kommer till distansritt som är en extremsport. Dagen avslutades med ett träningspass på galoppbanan där vi även mätte hästarnas mjölksyrenivåer under träningspasset. Detta var verkligen intressant och det gav mig ett par ögonöppnare, främst i hur jag lägger upp träningen i stort. Jag har en hel del att processa och tänka över där. Men förenklat och nedkortat går det att koka ner det till: "träning i rätt intervall mellan ger en ökning i kapacitet". Visst låter det bra. Då är det ju bara att göra rätt, eller?

 

Jag fick också lära mig att människor kan träna hårdare än hästar. Fem hårda träningspass per vecka funkar fint för en människa, en häst klarar av tre motsvarande pass. Jag tränar idag Lilla varannan dag. Så där är jag nog rätt bra på det. Vad jag däremot ska fundera på är de passens innehåll, för de är ofta för lätta.

 

Vad fick vi då ut av mjölksyremätningarna, eller laktattestet som det heter?

Vi var på Flyinges galoppbana och efter 15 min uppvärmning i jogg så började vi galoppera. Jag varvade trav och galopp i samma hastighet, vi låg runt 20km/h vilket vi brukar under galoppträning. Vid första stoppet för test låg Lilla på 0,4, riktigt lågt med andra ord. Så vi ökade farten lite, vid nästa mätning ett par varv senare hade vi ett värde på strax över 1, vilket också är lågt. För att försöka hitta var tröskeln ligger, man vill gärna ligga på en träningsintensitet strax under för att höja kapaciteten, tog jag ett varv i trav nära 30km/h. Nu vill jag tillägga att detta inte är någon supersnabb trav om man jämför med hur fort travhästarna springer i lopp, men nu tränar vi distansritt och på en galoppbana som är något lös jämfört med en travbana plus att den är ojämn så jag vågar inte låta henne gå fullt ut. Mätvärdet låg stax över 2 efter detta varv. Så kontentan blev att träningen var för kort och för lugn för att Lilla skulle ens vara i närheten av att nå tröskeln. 

 

Hur ska jag då använda detta till att förändra träningen så att vi kan utveckla Lillas kapacitet bäst? Först ska jag nog släppa den tanken jag haft om att Lillas trav skulle ge henne mjölksyra när vi travar mycket på tävling. Det är i så fall hur längde vi travar när vi kommer upp i många mil på slutet av tävlingar som ger mjölksyran och då spelar gångarten mindre roll. Jag har liksom fått för mig att traven som rörelse skulle vara ett problem, kanske är det mer det för andra raser men inte på samma sätt för Lilla som är född att trava.

Sedan får jag nog omvärdera mina långpass, jag rider oftast pass på två mil där jag ligger på en snitthastighet på 12km/h eller lite lägre. Men sett till gårdagens träning så är de nog i kortaste laget. Tre mil åt gången får vi nog gå upp till i stället. Hellre längre pass än snabbare pass om vi ska träna hållbart.

Så fram med kartan och leta upp fler varianter på långa vägar så vi kan variera oss helt enkelt. 

 

Vilken resa vi gjorde! Så spännande, så mycket nytt att upptäcka, så många trevliga stunder men också så mycket att sätta upp på erfarenhets och lärdomskontot inför kommande tävlingar och resor. Inte minst behöver packlistan uppdateras och optimeras.

 

Lilla och hennes resesällskap förbereddes i månader innan resan, vi var båda som åkte var väldigt taggade på det här äventyret. När det gäller förberedelserna tror jag att vi hade koll på det mesta. Vi tränade enligt plan på underlag som skulle likna det på tävlingen så mycket vi kunde. Det innebar pass på Flyinges dt-galoppbana och på slingan i Vomb. Det stod sand i proppen så sand fick det bli. Hästarna tog träningen bra och när vi väl kom ner såg vi att underlaget var bra mycket bättre än vi någonsin vågat hoppas på. Naturvägar på sandmark, kompakta och mjuka men inte alls tunga.

 

Själva resan var vad jag var mest osäker på eftersom jag inte har erfarenhet av att resa med häst så sedan tidigare. Och det var här jag tror (för det är ibland svårt att veta något till 100% när det kommer till hästar) att jag gjorde några nybörjarmisstag.

Vi beräknade en restid ner på 12h inkl pauser och vi var framme 12h och 15min efter avresan, detta var inkl lite felkörning när GPS:n skickade oss på sightseeing i lilla byn Dwingeloo på slutet. Vi åkte på natten för att undvika köer på Autobahn utanför Hamburg och Bremen. Nattkörningen var jobbigast för oss människor, vi var rätt möra när vi kom fram kan jag meddela.

 

I förberedelserna ingick så klart att få Lilla att dricka ordentligt inför resan. Hon fick saltranson i maten och elektrolyter. Att längre transporter innebär vätskeförlust kände jag så klart till och därför försökte jag se till att hon fick så bra förberedelse på den fronten som möjligt. Hon har alltid fritt med vatten i hagen och både vattenkopp och hink i boxen. Hon dricker i princip alltid upp sin 20l hink varje natt.

Båda hästarna stod bra i släpet på vägen ner. De var lugna i pauserna och tyckte inte alls att det var konstigt att lastas ur för att pausa i en bäckmörk skog på vägen ner.

 

De hade vatten att dricka under färden och dammfritt hö att tugga på. Men så klart är en resa en stress för en häst och Lilla har tidigare inte åkt så långt någonsin. Vi har tidigare varit på Axvalla och i Värmland som längst på tävling, bor man i Skåne så är man bortskämd med sådant. Båda ställena vi har åkt till är närmare än resan vi gjorde nu. Lilla är ju annars väldig resvan men på korta distanser, superlätt att lasta och står lugnt.

 

Att vara uppstallad på främmande plats har vi övat på massa gånger och Lilla brukar inte ha några problem med att sova borta. Den här gången hade vi det lugnt i stallet till en början. Men allt eftersom fler hästar anlände så blev det mer liv. Jag hade med en boxgardin för att kunna skärma av och ge Lilla en lugnare miljö.

 

Kanske var detta något som gjorde att hon drack sämre när hon inte är van vid det? Svårt att veta för vi fyllde på hinkarna allt eftersom och det verkade som att hon drack. Så klart innebär uppstallning på tävling att det blir mycket mindre utevistelse. Men vi försökte kompensera med långa skrittpromenader och även en kortare ridtur innan tävlingen.

 

Jag försöker alltid vara noggrann med så mycket jag kan och jag tempar alltid inför krävande träningspass och inför tävlingsstarter. Jag kollar även vilopulsen för att se att den inte avviker från det normala. Att de inte är uttorkade går att kolla genom att nypa i skinnet. Inför tävlingen var alla parametrar jag som lekman kan kontrollera helt normala. Lilla var pigg och glad när vi var ute och gick och på vår lilla ridtur. Hon åt sitt kraftfoder bra men höet lämnade hon lite av, vi betade henne för hand varje dag och gräset var alltid högintressant.

 

Förbesiktningen dagen innan tävlingen blev lite tokig. Veterinären som kollade henne sa att han ville se henne trava upp en gång extra. Hon var inte halt enligt honom utan kanske endast stel i höger sida. Upptravningen skedde på en gräsplan. Jag hade inte märkt något konstigt på henne men veterinärerna är ju experter och en halt häst ska inte starta. Vi väntade till alla hästar var besiktigade och travade upp igen. Alla tre veterinärer gav tummen upp. Vi travade upp på en annan bana då, kanske var den första vi var på lite ojämn? Eller så var det hennes rörelsemönster som gäckade, det är inte allt för vanligt med travhästar på den nivån på kontinenten och jag travar upp henne snabbare än araberna.

 

Jag var lite nedslagen där ett tag kan jag villigt erkänna. Det hade varit snopet att åka ut redan där och då, men sådant kan hända i sporten. Hästens bästa är viktigast och att starta till varje pris är inte ok.

 

 

Tävlingsdagen började i mörker och det var kyligt. Så här i efterhand skulle jag tagit med en pannlampa, men det hade jag inte tänkt på alls. Ficklampan på mobilen fick göra jobbet när vi skulle fodra innan vi la tid på att leta efter ljusknapparna i det för oss okända stallet. Lilla åt bra, men jag är osäker på om hon drack där på morgonen, under natten hade hon druckit som vanligt. Med flätorna på plats och utrustningen på begav vi oss till tävlingsplatsen.

Det började ljusna när starten gick så pannlampan hade endast varit nödvändig i stallet och på vägen dit.

 

 Första slingan kändes superbra. Lilla var jättefin och vi red enligt plan, låg runt 14km/h ute på slingan. Passade även på att galoppera lite grann i klunga och det gick super. Hon var dock inte sugen på att dricka på groomstoppen. Det var rätt kyligt och hon svettades inte mycket alls på hela sträckan. Då planen inte var mer än att genomföra tog vi det lugnt i snabbgroomen, här drack hon fint och vi pulsade in på 52 slag efter ca 5 minuter. Vi fick en liten notering på tramljud, men det är inte ovanligt även om man ska ta alla noteringar på allvar.

 

Andra slingan red vi själva. Vi fumlade lite med pappren som skulle med till uttiden så jag kom iväg lite senare än jag skulle. Men igen så hade jag ingen brådska eftersom jag ändå inte red för placering. Lilla kände igen de delar av slingan som var samma som förra och jag märkte tydligt hur hon tog i extra och sprang på där. Vid ett av groomstoppen missade mina groomar att tajma in oss, men vi fick vatten och kylning av några snälla holländare. Lilla drack ordentligt vid alla groomstopp på den här slingan. I snabbgroomen tog vi det lugnt igen men redan efter ca 6 min var vi redo och pulsade in på 56 slag och jag andades ut. Det skulle jag inte ha gjort... här visar det sig tydligt att jag inte är tillräckligt erfaren än. För vad som hände sedan är att vi fick vänta på vår tur, veterinärerna var upptagna med ett annat ekipage. Inget konstigt alls och det har absolut inget med resten att göra. När vi sedan skulle genomföra resten av besiktningen togs pulsen igen. Den låg nu på 60 slag. Efter att ha travat upp skenade Lillas puls till 84 slag, vilket är oroväckande högt. Vi fick därför order om att komma tillbaka för en re-inspection.

 

På viloområdet försökte vi få Lilla att äta och dricka, vilket hon gjorde litegrann. Jag kollade pulsen och den var ömsom låg och ömsom hög. Riktigt läskigt... oavsett skulle vi inte fortsätta tävlingen i det här läget. Men som reglerna säger så får man inte själv välja att utgå här utan veterinärerna måste i så fall först godkänna hästen.

I re-inspection, 10 min innan tänkt starttid var nu pulsen först 74 slag för att sedan komma tillbaka upp på 84 slag efter att hon travat upp. Det kan bara bli uteslutning på grund av metaboliska orsaker av det, i övrigt var Lilla ok och hon såg pigg ut förutom den höga pulsen. På FEI-tävlingar får man alltid besöka behandlande veterinär på plats när man blivit utesluten av metaboliska orsaker. Veterinären ser till att hästen återhämtar sig och för oss som hade en lång resa hem är sådant extra viktigt. 

 

Resan hem gick bra. Vi betade hästarna en stund innan vi lastade. De stod lika snällt på vägen hem som på vägen ner. Vi pausade och de åt och drack fint.

Väl hemma möttes Lilla av en Hisan som tydligt visade att han saknat henne mer än hon saknat honom.

 

Summering av resan: Arrangören i Holland var verkligen proffsig. Allt flöt på bra runt arrangemanget, slingorna var superfina och bra markerade. Lilla stället Dwingeloo var mysig med alla faciliteter som man kunde önska sig. Huset vi hade hyrt till oss låg väldigt bra till och hade allt man kunde önska sig. Smidigt att kunna rå sig själv också när man är iväg och tävlar så här. Det blir ju lätt tidiga morgnar till exempel. Målet var ju så klart att genomföra ritten godkänt, det nådde vi ju då inte riktigt upp till. Men jag har lärt mig massor ändå.

Vad jag måste ändra på förutom banala saker i packningen är att lära mig mer om vätskebalans vid transport. Hur kan jag som lekman bedöma mängde vätska som försvinner? Hur kan jag avgöra om det är kritiskt mycket så att hästen måste få hjälp med att återställa balansen innan tävlingsstarten? Finns där små tecken som jag inte la märke till som jag borde kunnat förutse? Skulle jag förberett något annorlunda? Frågorna är många och svar saknas på flera håll. Vi kan så klart inte 100% veta att det berodde på vätskebrist heller. Det skulle till exempel också kunna vara en infektion som vi inte kunde se några indikationer på. Men så här i efterhand visar hon inga tecken på infektion och hon mår bra och är pigg och glad hemma i hagen.

 

Nu ska jag försöka lära mig mer under vintern så att jag kan vara än bättre förberedd om vi skulle få för oss att åka på fler äventyr.

 

I helgen var jag i Halmstad på Simlångsdalens internationella distanstävling. Jag har tävlat där de två senaste åren men i år stod jag över. Det var näligen lite väl tajt med tid mellan den här helgen och senaste tävlingen i Växjö tyckte jag. Tre veckor kändes kort då mitt mål är att gå upp en klass med Lilla. Jag hade ändå att göra eftersom jag groomade för en tjej som heter Jessica Holmberg. Hon red hem bronset i årets SM, så det kändes som att min insats blev bra. SM går över 16 mil och för mig gav det en massa värdeful insyn i hur man lägger upp en sådan lång ritt, (men det får bli ett annta inlägg). Kommer jag själv att kunna starta i en sådan ritt någon gång så vet jag ju nu hur man skulle kunna göra det. Men som allt runt hästar, det är alltid individuellt vad som passar just den hästen man tävlar med.

 

På samma tävling red flera ryttare från Bahrain fast i 120km-klassen. Bahrain är en av de största nationerna när det gäller distansritt internationellt så det var spännande att se hur de gör. Att studera och lära sig av eliten är aldrig fel. Kanske passar det inte att kopiera allt de gör men det ger idéer om hur man skulle kunna göra.

 

Vad skiljer då i deras sätt att hantera hästarna i snabbgroomen med kylning?

För onekligen kan de rida väldigt fort ute på slingorna och få väldigt korta återhämtningstider innan de går till veterinärgaten. En kort återhämtning är guld värd. Drar återhämtningen ut på tiden tappar man massor av tid och ofta kan man halka ner flera hack i resultatlistan om allt inte stämmer med nedpulsningen i snabbgroomen.

 

Först har de ju väldigt stora team runt varje ryttare. Det är så klart alltid en stor fördel att ha många händer som kan hjälpa till. Att kopiera just detta kommer att bli oöverstigligt. Men det är så klart en viktig detalj.

 

Uppställningen av hinkar i snabbgroomen skiljer. Vi har ofta 6-8 hinkar eller ibland även färre uppställda i två rader där hästen går in emellan. Vi i våra team hjälps ofta åt att hälla vatten på hästens manke, bog och hals från dessa hinkar. Hinkarna står framme länge och är det en varm dag blir vattnet relativt ljummet.

Vad de i stället gjorde var att ställa upp flera rader med 10-15 hinkar på 10-12l från ankomst och ner till den platsen där hästen stannar upp för att pulsen ska kollas innan de går vidare in mot vetgate. När ekipaget kommer in från slingan tas sadel snabbt av och groomarna börjar kyla hästen medan den leds bort mot groomplatsen i snabbgroomen. Hästen blir också erbjuden vatten att dricka medan den leds. När hästen väl stannar upp har kylningen redan påbörjats. 

Vi går i stället gärna hela vägen fram till vår plats, tar där av sadel och börjar kyla. En väsentlig skillnad med andra ord.

 

Framme vid platsen för själva groomingen skiljer mängden is avsevärt. De har flera hinkar fulla med bara is som sakta smälter och ger ett iskallt vatten att kyla hästen med. Ett par hinkar hällda över hela hästen räcker för att få ner pulsen det sista.

Här häller vi gärna försiktigt över manken, bogen och halsen i stället och när vi använder is så är det i måttliga mängder. Visst blir vattnet kallare även av mindre mängd is men här är skillanden enorm.

 

I mitt förra inlägg om kylning skrev jag att det var viktigt att inte kyla för kraftigt. Jag tror att jag vill omformulera det lite. Det är viktigt att inte kyla en ovan häst för kraftigt. Vad som kan bli konsekvensen för en ovan häst är en mild chock där pulsen går upp i stället för ner när den kyls så här kraftigt. Men för en van häst som dessa verkar det inte vara något problem med isvatten.

 

Sjukt intressant att se skillanderna i hur vi gör live och på plats. Jag har ju inte varit utomlands på distanstävlingar än så för mig var det häftigt att få se det på hemmaplan.

Lilla vilar den här veckan efter förra helgens tävling. När man tävlar i distansritt säger reglementet hur många dagar hästen ska ha obligatorisk vila efteråt. Tävlingen vi red var på 80km och då får häste 12 obligatoriska vilodagar, en längre tävling ger fler dagar. Distansritten är den enda ridsportgrenen som har obligatoriska viloperioder. Det är därmed inte tillåtet att tävla i distansritt igen förrän viloperioden är över och det är upp till ryttaren att hålla reda på detta själv. Reglerna har uppkommit av djurskyddsskäl, för att hästen inte ska överridas helt enkelt. Att springa massor av kilometer i hyggligt snabbt tempo tar på krafterna även för en vältränad häst. 

 

När det kommer till vila tycker jag att det absolut viktigaste är att titta på hästen och känna av hur den mår. Efter en tävling brukar jag ge Lilla ett par dagars hagvila, därefter kanske vi skrittar lite under första veckan för att sedan trappa upp lugn motion till vecka två efter tävlingen. När det gått cirka två veckor är vi tillbaka på vanlig träningsdos. Hur man ska lägga upp vilo-/återhämtningsperioderna är individuellt och måste så vara. Varje häst är en egen individ och varje tävling är också annorlunda så även om grundplanen ser ut så här så måste man vara öppen för att göra ändringar i planen när man ser hur hästen tagit tävlingen. Egentligen är detta inget konstigt utan ska appliceras på all träning. Blev ett pass hårdare eller togs hårdare av hästen än tänkt, ändra då planen och anpassa efter situationen. 

 

Normalt vilar jag inte mina hästar några längre perioder under sommaren. De går året runt, men de går inte dagligen. Lilla går när hon tränas fullt ungefär varannan dag och så klart är inte alla träningspass lika intensiva. Jag ska skriva mer om det i ett annat inlägg. Hisan går kanske fem av sju dagar i veckan. Men han går inte lika intensiva pass som Lilla lika ofta eftersom hans träning har fokus på hoppning i stället för distansritt. Fast han följer ibland med på längre ritter ute i skogen. Även en hopphäst mår bra av att ha god kondition. 

 

Nu efter vilan ska Lillas träning läggas om lite. Vi har nämligen ett nytt mål att uppnå i höst vilket är en internationell ritt över längre distans än tidigare. Tävlingen kommer även att gå på ett sandigare underlag än till exempel tävlingen i Växjö som gick mestadels på sommarhårda grusvägar. Så vi ska sandträna för att vänja in underlaget. Häng med på resan. 

 

Vad vi först kan konstatera är att hästens stora muskler alstrar massor av värme vid arbete, hästens eget sätt att svalka sig är att svettas och när svetten avdunstar kyls huden ner. Är yttertemperaturen hög kan svettningen och avdunstningen vara otillräcklig och som konsekvens kan hästen bli överhettad. En överhettad häst kan till exempel få vätskebrist eller så tillstöter andra mycket mer allvarliga komplikationer. Att en häst kan vara på väg att bli överhettad kan man till exempel se på att pulsen ligger högt och inte går ner, den flankandas, huden känns väldigt varm etc.

 

Mina tips så här långt är att klippa hästen oavsett årstid inför tävling. En kortare päls gör att kylningen kommer närmare huden. Jag klipper ca en vecka innan och på väl valda delar så som hals och bog. Beroende på årstiden kan det även vara idé att klippa bakdelen. Jag undviker att klippa där sadel och gjord ligger för att i möjligaste mån undvika skav. Klippt päls tycker i vart fall jag lättare blir nött och en tävling i distansritt innebär massor av timmar i sadeln då skav kan uppstå.

 

När det kommer till kylning i vetgate är kallt vatten bland det viktigaste och ibland även bland det svåraste. Förbereder man hinkar med vatten riskerar det att värmas upp i solen. Så klart hade en plats i skuggan för kylningen varit optimalt men det är inte alltid det går att få till på en tävlingsplats. Så här långt har en tunna med lock fungerat bäst för att hålla vattnet svalare. Utöver det kan medhavda frysta petflaskor med vatten vara ett bra sätt att hålla vattnet kallt. Det finns kanske de som säger att hälla iskallt vatten över korset kan ge korsförlamning. Men det finns inga forskningsresultat som styrker det. När det kommer till att kyla en häst efter arbete fungerar iskallt vatten bra och det är att föredra framför ljummet som ger motsatt effekt om man försöker kyla med det. Vad som är viktigt är i stället att inte snåla med vattnet. 

 

 

 

Häll rikligt med kallt vatten över hästens stora muskelgrupper. Så länge nytt kallt vatten hälls över hästen finns det ingen anledning att skrapa, MEN om man stoppar upp hällandet bör överskottsvatten skrapas av. Vattnet i pälsen värms nämligen fort upp av de varma musklerna och så snart det blivit varmt får det motsatt effekt och kyler inte längre.

 

En viktig del av kyltekniken är att stoppa upp, skrapa av och gå en liten sväng med hästen. Det kan vara en liten cirkel bara. Att gå en sväng ger en bättre blodgenomströmning till huden och hjälper till med avdunstningen av vattnet som även det har en kylande effekt. Jag har alltid ett bälte med pulsmätare på Lilla under kylningen för att se att det går åt rätt håll. Stannar pulsen nere under den korta promenaden har kylningen gett önskad effekt, går den upp igen behövs mer kylning så fortsätt hälla kallt vatten etc. Vad som ska undvikas är våta handdukar, de kanske kyler till en början men de blir snabbt varma och fungerar då mer som ett våtvarmt omslag vilket så klart ger motsatt effekt. 

 

Ofta får man bra kyleffekt genom att kyla på de ställen där hästen har tunn hud. Det kan vara mellan bakbenen till exempel. Ett annat väldigt effektivt ställe att kyla på är pannan.

 

Natten mellan lördag och söndag sov jag som på nålar. Vi var hos vänner i Halmstad vilket var underbart. Allt för att skippa galet tidiga morgnar. Det blir tidigt nog ändå. Klockan ringde vid 5.

 

Vi begav oss till travet och matade och fixade i ordning Lilla. Till min stora glädje hade hon bra mycket mer aptit nu än i Växjö i somras. Lilla flätades och boxen tömdes enligt instruktion. Släpet kopplades och vi begav oss av till tävlingsplatsen.

 

Att kunna veterinärbesiktiga dagen innan var en fin lyx. Så skönt att slippa tänka på det. Det finns nog med saker att fundera på till en tävling. Som till exempel att sätta upp allt som ska vara med på viloområdet och i snabbgromen. Jag hade köpt en ny tunna för att kunna kyla med ordentligt med vatten på Lilla och verkligen försökt tänka på hur vi skulle lägga upp det för att kunna få ner pulsen i tid.

 

Starten gick och Lilla kändes väldigt fin. Första rundan tog vi det rätt lugnt. Vi pulsade ner bra till vetgate. Slinga två drog mina kamrater iväg lite fortare än vad jag tänkt. Eller, Lilla är för närvarande lite entaktad. Hon trivs bra med att jogga på i ett jämt flyt i vad som är hennes jogg. Den ligger lite högre än vad araberna vill trava i och när de i stället galopperar så går det lite fortare än vad som känns bra att låta Lilla trava i. Så alltså är vi lite i ofas. Vi får helt enkelt jobba på den där galoppen lite mer. Till nästa säsong ska den sitta. Vetgate nummer två var jag mest nevös för. För på något sätt så är det runt 6 mil som vi fått problem.

Sista rundan vågade jag låta henne trava på lite mer. Hon kändes pigg hela vägen ända in i mål. 

 

Jag är så glad för hennes prestation. Vi var i och för sig på nytt första utanför placering, vilket så klart är snörpligt. Men vi var endast 11 minuter efter vinnaren i mål och det är ju inte så pjåktigt. Det var dessutom viktigt att sätta ett godkänt resultat på den här tävlingen. För i och med detta kan vi nu välja att rida CEI**120 nästa år om vi nu skulle känna oss redo för det. Det är på inget vis säkert men jag gillar att ha möjligtheten. Bara det är guld värt.

 

Nu ska Lilla vila och sedan ska vi lägga upp ett vinterträningsprogram för henne. Målet är att vara ännu starkare och ännu snabbara när våren kommer. 

Söndagen den 16 juli började tidigt. Men inte så tidigt som om vi hade behövt åka hela vägen från Skåne. Vi startade ju på plats i Växjö där jag passade på att besöka en vän som jag inte ser så ofta.

 

Målet för årets Dackeritt var att göra en godkänd 8 milare. Det var extra viktigt efter förra ritten då vi inte fick fullfölja. Jag red därför väldigt långsamt på de två första slingorna. Efter första slinga låg vi ändå tvåa men efter den andra hade vi trillat ner sist i listan. På sista sträcka red jag på mer som vi brukar och red upp till en 5 plats. Den var så klart utanför placering men det var inte det som var mitt mål. Målet att vara godkänd uppnådde vi och att vi ändå kunde knappa in så pass på sista sträckan kändes bra.

På målrakan spurtade vi ner en annan travhäst och det bästa med allt var att Lilla hade väldigt pigga ben ända in i mål. Jag behövde inte driva utan enbart inta fartposition och hon susade iväg. Och de med alla milen i benen. När för mig var det ett styrkebesked. Nu siktar vi mot nästa ritt i september där vi nog kan ta i lite mer och rida på i ett lite snabbare tempo.

 

 

Lördagen den 1 juli var det dags igen att åka över sundet. Med en fux i släpet den här gången. Jag har ju fått låna min kusins häst för en tävling. Vi var anmälda till 52km och en lagklass. Vi fick lagnamnet Svenskerne tilldelat.

 

För min och Mogges del slutade ritten efter första slingan. Det var dåligt väder och vägarna blev leriga. Det var bättre än förra året när jag red Lilla där men det var tydligen inte rätt underlag för Mogge. Tyvärr visade han hälta i första veterinärgrinden och vi fick utgå. Resterande delatagare i laget gjorde fina resultat så eftersom ändå en lagdeltagares resultat skulle räknas bort så räkte de andras prestationer till ett lagguld för oss. Så slutresutlatet var ju bra trots att vi inte kunde fullfölja.

 

 

 

I går steg vi upp tidigt i ottan här hemma. Destinationen var Köpenhamnsområdet och Taasrup med Lilla för årets första tävlingsstart.

Jag hade anmält mig till 68km för det var den kortaste klassen vi kunde rida som tävlingsklass. Man blir nämligen uppklassad i Danmark.

 

Lilla var taggad och sin vana trogen var jag tvungen att släppa ut henne en kort stund i hagen innan vi åkte för att hon skulle vara tillfreds. Hon blir så ilsk om jag bara lastar henne direkt på morgonen. Spring hade hon i benen i vart fall.

 

Väl framme i Danmark laddade vi upp i lugn och ro inför starten.

 

Vi hade en lite insident innan vi kom iväg. Lilla trampade på uppsittningspallen när jag hade suttit upp. Hon fick in benet i den men travhäst som hon är fick hon inte panik utan stod lugnt kvar och sparkade ett par gånger med benet till pallen for väck. Hon har ett fantastiskt psyke den där. Vilken annan häst som helst (Hisan till exempel) hade fått panik i det läget och troligtvis skadat sig. Lilla fick inte ens ett pälsskrap och pallen var hel efter insidenten (vilket i och för sig är oväsentligt då hästen är tusen gånger viktigare, men det är ju trevligt när saker inte går sönder).

 

Vi kom iväg bra i starten och Lilla var pigg till tusen. Hon sprang på rätt bra första rundan och vi kom nog in till första vetgaten på runt 17km/h. Men hon joggade liksom bara så jag lät henne hållas.

 

 

På sträcka två var hon fortsatt väldigt pigg. Vi drog ändå ner tempot lite och snittade 14km/h. I båda vetgaterna hade hon 48 i puls.

 

Sista sträckan red vi på lite igen. Hon piggade på sig allt eftersom och sista kilometern kunde vi öka för att ha krafter kvar att lägga en liten spurt över mållinjen. 52 hade vi i puls i målgång.

 

Det var verkligen ett formbesked hon gav. Jämfört med förra året kändes hon väldigt stark hela ritten. Nu var detta ju lite kortare än de 8 mil vi avslutade förra året med men i stort spelar det mindre roll, farten var högre. Ritten var uppbyggd på samma sätt med tre etapper vilket jag tror var psykologiskt bra för det är ju så vi kommer att ha det på kommande ritter också. Ridtiden totalt blev ca 4,5h. 

Lördag morgon var det uppstigning ännu tidigare som gällde. Klockan 4 ringde klockan, allt för att vi skulle hinna i tid till tävlingens Köpenhamn.

 

Så över bron begav vi oss med Lilla på släp. Det blev hennes tredje resa över sundet. Vi kom fram i tid och kunde veterinärbesiktiga i lugn och ro. Lilla hade låg puls 40 innan start. 

 

Lagon till när starten gick öppnade sig himlen. Vi avverkade de första 3,8 milen i hällregn. Jag tror inte att det fanns ett endaste ställe på min kropp där jag var torr trots regnjacka och rainlegs... Det regnade dessutom så mycket att banan vi red på blev vattensjuk och slirig... Mindre bra, men distansritt innebär ju bland annat att man får anpassa sig till de förhållanden som råder under tävlingen. 

 

Vi tog det väldigt lugnt första rundan. Gpsen sa att vi red på 11,5km/h på ett ungefär. Det är väldigt långsamt. Men underlaget medgav inte så väldigt mycket mer, vinröd ändå på ordentligt på slutet när det blev bättre.

 

Då var Lillas debut som distanshäst avklarad.

 

Fyra mil i blandad terräng uppe i Östra Göinge. Vi är rätt möra båda två. Men vilken ritt det blev. Första delen fick hon trava på som hon ville. Det innebar att vi kom i mål lite väl tidigt.

 

Ritten vi deltog i var en clear round vilket innebar att där fanns en minimitid att ta hänsyn till. Vi fick inte komma i mål före kl 13.55 för då skulle vi bli diskade. 

Alltså bestod de sista två milen av ritten till största delen av skritt. Jag kom i mål 14.02 vilket gav mig sju minuter tillgodo på minimitiden. Jag var inte först i mål i min klass men jag var den första med godkänd tid vilket ju var halva grejen med tävlingen. Att rida den godkänt.

 

Hon hade kunnat fortsätta i samma tempo även på andra rundan. Det där med att skritta en massa var hon inte helt nöjd med men det får vi ta på en annan tävling nästa år där hon får gå fri fart.

 

Nu först har jag landat i soffan här hemma och jag är inte säker på att jag vill resa mig härifrån alls. 

 

Igår startade jag tidigt och åkte iväg med Lilla på träningsritt nere i Snogeholm. Vi red 18km som bokstavligen gick över stock och sten. Trots att vi red vilse en del på första rundan så kom vi tillslut i mån först av alla. Lilla trivdes som bara den ute i terrängen och jag kunde trava henne på halvlång tygel utan att hon ändrade tempot. Hon fick också fundera lite själv på underlaget och anpassa sig till om där fanns rötter eller ojämnheter.

 

Lilla pulsade ner långt under gränsen för vad som är godkänt väldigt fort vilket är superbra. Hon blev dessutom knappt svettig och hade en lugn andning trots tempot.

 

Jag är väldigt nöjd med hennes prestation. Nu är vi redo för tävlingsstarten nästa helg i Göingeritten. Lilla skall starta 40km clear round vilket är lägsta klassen och det som hästarna får starta som femåringar. Målet för henne i år är att kvala in till unghästfinalen. För det krävs två godkända starter i clear round.