Hisan betyder häst

Torsdagen den 24 augusti var ingen vilodag för mig. Efter jobbet hade jag fullt schema. Först Årundan med Lilla. Jag behövde röra på henne och prova omstoppningen av sadeln. Jag tror den fick gott betyg, kräver lite mer utvärdering till helgen innan Lilla sagt sitt. Pigg och fräsch var hon i alla fall. 

 

Efteråt packade jag snabbt bilen och stoppade Hisan i släpet innan vi begav oss till Hoppträning i Eslöv. Tur att det inte är så långt att åka för då hade tidsplanen spruckit. 

 

Hisan hoppade fint men på slutet när vi fick lite klurigare vägar missförstod vi varandra lite vilket ledde till ett "nästan stopp" eller Hisan stoppade men beslutade sig för att hoppa ändå. Det är en megaattitydförändring från hans sida. Jag tycker ändå att det måste räknas som positivt. För en månad sedan hade han tvärnitat och tippat av mig i samma läge. Min tränare säger att det beror på att jag rider annorlunda nu. Jag väljer att tolka det som att jag rider mer självsäkert även om det inte alltid känns så. 

Hur som kändes resterande hopp bra trots incidenten så jag vill tro att det var ett kliv framåt för oss. 

 

Tillbaka i stallet stod persedelvård på schemat inför helgens tävling och kvällen ägnades åt att ladda genom att titta på EM-ekipagen från Göteborg. 

I torsdags fick jag lite feeling och tog med mig Lilla på hoppträning. Det var hennes absolut första ever. Hon har ju hoppat bana förut. På en P&J på Flyinge samma dag som jag bröt foten. Då sprang hon över hindren. Det gör hon gärna fortfarande, vi har inte höjt upp till någon höjd där man faktiskt måste hoppa. Men med hjälp av en travbom fick vi till ett par riktiga språng där Lilla landade i en fin galopp. Det är det vi ska bygg vidare på. Hopp och galopp. Målet är alltså inte att göra henne till hopphäst... tro inte det. Men det är ett sätt att locka henne till att fatta galopp ur en kort trav och förhoppningen är att hon ska stärka sig i det för att längre fram kunna fatta galopp utan hinder. Vi får se om teorin håller.

 

 

Hisan reds av min medhjälpare medan jag var iväg med Lilla.

 

I fredags var vila inplanerad för båda hästarna.

 

Lördagen bjöd på nytt på ritt i Vomb. Endast Lilla var med den här gången. Hisan fick ridas ut en kort sväng när jag var tillbaka igen. Viktigt är att de får komma ut på tur när jag har möjlighet att rida i dagsljus och när underlaget tillåter. Det gör hästarna så gott när det annars blir mestadels ridning inomhus när det är mörkt om kvällarna. Hisan var annars helt fokuserad på att rulla så mycket det bara gick i geggan i hagen. Jag var mindre imponerad av det tilltaget. Han var så pass inkletad i skit att jag fick duscha hela honom inklusive täcke för att ens kunna ta i honom. Bus-häst...

Lilla var fantastiskt fin i skogen. Mjuk och härlig. I två backar bjöd hon dessutom på galopp. Den första blev relativt kort då vi låg bakom en annan häst. Galopp nummer två var mer fullt ös medvetslös. Men vi får vara glad för att galoppen kom så här långt. Samlingen utomhus får komma bra mycket längre fram.

 

Idag söndag vilade Lilla. Hisan, som var lite mindre kladdig för dagen fick gå en ny lite längre uteritt med fokus på galoppen. Jag ville att han skulle galoppera framåt med stora språng, inte snabbt. Planen funkade och han blev väldigt fin.Grusvägarna var fina nu när de är så blöta så det gäller att passa på när det är fina galoppvägar som bjuds.

I tisdags var jag uppe i Stockholm igen. Båda hästarna reds av respektive medhjälpare. 

 

Igår, onsdag, var det hoppning som stod på schemat. Hisan var pigg och glad. Jag fick igång honom fint under framridningen. Övningen bom, cavaletti, bom i studs på böjt spår gjorde underverk. Han var något stel i högersidan till en början men gymnastiserade sig väl med den övningen. Jag tror att det är bommarna före och efter som är hela grejen. Annars med hoppning på volt är det lätt hänt att ytter bog liksom skjuter ut men med bommarna få man en ram där vilket gör att bogar och annat lättare hålls på plats.

 

Vi avslutade träningen med att hoppa en liten bana. Den var inte hög men det bästa var nog att jag kände att mitt självförtroende faktiskt började återvända. Jag hade ett lugn i magen när jag hoppade som jag inte känt på länge. Den känslan ska jag ta med mig och bygga vidare på. 

 

Vi sa i klubben att vi skulle åka på en Pay&Jump tillsammans. Och i går fanns det en lämplig. Ett väldigt trevligt arrangemang i Världsände. 

 

Så ett litet gäng distansryttare åkte ditt, vi hejade på varandra och alla hoppade på en höjd de kände sig bekväma med. Jag tog med mig Hisan och vi hoppade 90 på ett ungefär. Det är långt till vi ska ut på några tävlingsbanor så det kändes bra att hoppa på en höjd där jag kände mig mer än säker. Dessutom fick vi bra hjälp av Ebba som har anläggningen. Till andra rundan var Hisan väl framme och det kändes väldigt bra. Nu ska jag bara kaxa till mig lite mer och få rätt på självförtroendet.

 

Jag hade ett självförtroende-melt-down igår igen. Det berodde mest på att vi hoppade i glasridhuset och att det stormade och ven utanför. Mitt fokus var på stormen... Hisan skötte sig egentligen väldigt bra men det knöt sig i magen på mig halvvägs igenom framhoppningen. 

 

Jag läste lite bakåt i bloggen. Och självförtroendet har jag ju ofta haft problem med. Men det har aldrig varit så här illa förut. Problemet är ju att jag gillar att hoppa, jag vill hoppa. Hisan gillar att hoppa... Jag har skruvat ner mina ambitioner. Men tydligen har jag tappat något.

 

På något sätt måste jag hitta den där nyckeln till motivation och glädje i ridningen igen. Tittar jag tillbaka på filmen från 2016 så har vi ju haft fina rundor förra året. Varför knyter det sig då nu?

Torsdagen bjöd på hoppning för Hisan. Han hade gått ordentligt i veckan så han hade taggat ner lite mot veckan innan. Det innebar att jag faktiskt kunde genomföra träningen utan att jag fick för mig att jag skulle dratta av. 

 

Övningarna gick bra och han kändes fin på hinder, hungrig på att hoppa. Vi avslutade med att hoppa en liten bana på runt metern. Allt kändes bra och Hisan taggade i rejält efter ett par hinder. En linje som var vattenmatta, böjt spår, räcke med murdelar under till oxer låg så att vi kom in i skarpt solsken för att hoppa ut på oxern i skugga. Jag blev som förblindad i skuggan, troligen blev Hisan det också för han stannade. Vid nästa anridning på hela linjen var jag mer med och då var det inget bekymmer. 

 

I söndags gjorde inte jag många knop. Hästarna vilade och jag hade träningsvärk som hette duga. Det gick knappt ens att tänka tanken att rida och bara en så simpel sak som att gå ner för en trappa var komplicerat. När man vet att det beror på träningsvärk är det ändå ok, det gå över.

 

Men igår var det full fart på mig igen. Jag hade planerat in en terrängträning med Hisan. Vi begav oss till Revinge där jag red för Ted.

 

Hisan var glad och hoppade fint. Kanske behöver vi skruva upp tempot mellan hindren på den kommande tävlingen som jag har anmält till. Men i övrigt så kändes det bara super.

 

 

Lilla har helvila veckan ut. Men jag har på känn att hon kommer att känna sig uttråkad långt innan dess. Söta hästen.

 

Några lärdomar från helgens tävling har jag dessutom gjort, förutom träningsvärken då... Jag måste ha med mig fler ombyten till mig. Ett per sträcka jag rider är rimligt. För som det regnade i Köpenhamn, och jag hade ju en väldigt regnig ritt i Halmstad också tidigare i år. Men jag tror att jag blev blötare nu. Så fler regnjackor och ridtajts skall införskaffas.

 

Lillas utrustning höll däremot måttet. Nya schabrak varje sträcka och byte av benskydd till rena och torra.

I måndags vilade Lilla. Jag hopptränade Hisan på Åbanan. Första hoppträningen utomhus i år. Det var sent eftersom jag redan hunnit med två utetävlingar. Men vädret har ju inte direkt varit fördelaktigt.

Hoppningen gick ok. Hisan fick något spunk under framhoppningen då han inte kunde hoppa en låg kombination utan var tvungen att stanna mitt i och bajsa. Tur att han inte gör sådant när det är tävling utan känner att han måste bruka allvar då.

Vi avslutade med att hoppa en liten bana. Jag valde medvetet att inte hoppa banan högre. i fick en positiv runda även om hoppet över vattenmattan var lite knixigt då han kom av nära. Jag är anmäld till tävling på söndag och vill ha med mig en bra runda i kroppen och inte riskera att det blir en negativ sådan nu så pass tätt innan.

 

 

I tisdags var jag på galej på Jägersro då det var storlopp att titta på då galopplöpet Pramms Memorial gick. Både Lilla och Hisan reds ut av mina medhjälpare.

 

I onsdags trimmades Hisan på Warren-Haistings i dressyrsadeln av mig. Allt för att ge knäet tillräcklig återhämtning. Lilla vilade.

Hovslagaren var förbi och fixade nya pjux till båda. Lilla fick supersulor inför kommande distansstart. 

 

Gårdagen, det vill säga torsdagen, bjöd på bjöd på särdeles fantastiskt väder med sommar känsla. Båda hästarna fick motion. Hisan tirmmades igen i Warren-Haistings i dressyrsadeln. Jag längtar tillbaka till hoppditon, men vill spara knäet till helgens aktiviteter.

 

Lilla reds ut i väldigt lugn fart. Jag ville känna in sulorna och den nystoppade sadeln. Hon känns kanon kan jag säga.

 

Idag väntar pyssel inför morgondagens tävlingsstart. Sadlar skall putsas och hästar skall badas.

 

 

Träningen började hyfsat för min del. Hisan hoppade bra på uppvärmningshindren och jag kände att jag hade koll. Övningen bestod av trav in över ett litet räcke. Sex eller sju språng fram till en oxer som hade en galoppbom framför och en bakom. Hisan började med att gå fint på sju språng när det var lågt. När hindren kom upp lite i höjd fick vi rida på sex för att få en fint flyt. När utsprånget över oxern kom upp på lite drygt 1.15 så fegade först Hisan ur. Senaste tävlingen satt nog kvar lite hos oss båda.

 

Jag red an på nytt med mer tryck och då gick det att hoppa tydligen.

 

Vi körde övingen ett flertal gånger och det kändes bättre och bättre för varje försök. Tyvärr tjorvade mitt knä ihop helt. Det blev varm och det kändes inte bra alls att rida vidare. Jag avbröt därför lektionen. Hisan hade ju ändå hoppat väldigt fint de sista sprången och han kan ju inte veta varför vi avbröt.

 

Lite trist men så är det ibland. Knäet får "lagas" så det slutar tjorva. Tyvärr är det nog överansträngt efter dels kryckorna i vintras och sedan att jag haltat runt under rehabiliteringen. Kör man 5 mils ritt på det så är det lätt att ett knä kan bli lite ansträngt.

 

Lilla vilade

Så det kan gå när man tränar ihop med en massa fälttävlansekipage. Hindren på bilden hoppades som både två och tre kombination på låg höjd. 

 

Idag har jag hopptränat. Idag var vi i Craafordhallen, eller glasridhuset som jag brukar kalla det. Av någon märklig anledning så brukar hästarna bli riktigt i gasen när man hoppar dem där inne. Trot att det är i det ridhuset som jag ridit mest hela vintern utan sådana tendenser så var Hisan riktigt laddad, han är sällan så laddad ens ute.

 

Hoppträningen gick egentligen bra men jag är väldigt besviken på mig själv idag.

 

Vi började med att hoppa fram i trav på ett räcke som höjdes upp till ca 1.10. Hisan taggade i riktigt rejält på den övningen. Därefter hoppade vi en serie längs långsidan. Det var tre galoppbommar, ett språng till ett lågt räcke och två språng till en lite oxer. Hisan taggade i som bara den och den här övningen liksom födde fart. Inte alls på något negativt sätt men ändå liksom bara sköljde en våg av olust över mig. Hisan gjorde inget dumt men ändå... Jag kände hur den läskiga känslan skulle göra att jag red illa, jag blev rädd för att Hisan skulle bralla av mig efter hindren trots att han inte visade tecken på att vilja göra något sådant. Jag tror att känslan bottnade i att det var där jag for av och bröt foten i höstas, och det föregicks av en springig Hisan även om han kändes helt annorlunda då mot nu. Är det inte märkligt hur hjärnan fungerar och målar upp spöken?

Jag avbröt övningen med serien i vart fall. Samlade mig, trimmade lite i galopp ett tag. Jag avslutade passet med att hoppa en bana på runt metern med enkelhinder. Det gick bra, han var inte i en bom och det kändes också bra och stabilt.

 

Att avsluta med en runda som kändes bra var skönt. Jag har planerat in årets tävlingsdebut till helgen så det går inte för sig att helt få psykbryt nu. Men jag undrade lite om det inte skulle komma någon backlash, och det gjorde det...

Tjohoo! Hoppträning idag igen. Det känns riktigt bra att vara tillbaka igen. Och det bästa av allt. Det känns riktigt bra.

Efter framridning som var över travbommar, galoppfattning och galopp över en cavaletti på båge, ny båge över ny cavaletti så travhoppade vi en linje. De var räcke, sju galoppsprång (fast vi tog det på åtta av någon anledning som jag inte förstår, Hisan brukar inte vara den som kortar sig alla gånger) cavaletti och räcke ut på studs. Där var räcket 1.10 sista gången jag hoppade det. Och... det känndes inte i foten ens i landningen. Det har jag varit lite orolig för. Att det skulle kännas efter ett lite större hinder. Nu får jag sälppa min oro för den verkar verkligen vara obefogad.

 

Nästa del blev att hoppa en serie. Den låg väl på runt metern på slutet så den var inte alls särskilt hög. Hisan taggade som bara den genom hela så det vara bara att räta upp sig för att försöka hålla lite styr på det hela. Det var trav in även här.

 

Sista övningen bestod av en lite bana. Trav in i serien. Mot räcket som vi hoppat tidigare. Åtta språng ner till uthoppet från cavalettistudsen. Runt och tillbaka över en trippelbarr. Det där räcket igen och sedan båge mot en oxer med murdelar under. Första rundan blev Hisan överumplad av den sista oxern och verkligen missförstod halvhalten som jag försökte göra på bågen. Det blev huvudkast och tvärstopp långt ifrån hindret. Riktigt varför han tog förhållningen så vet han nog bara själv.Kanske skulle jag ha haft mer ben i svängen. Vi gjorde om och han kom bra på. Sista linjen med trippel, räcke oxer kom vi dessutom en gång till utan bekymmer alls.

 

Jag sitter i soffan med foten i gips. Den är nyopererad och jag försöker att bemästra detta med att hoppa runt på kryckor. Det känns som att all sjukgymnastik och träning för hållning och bålstabilitet under det gångna året varit helt I onödan. Surt, surt. 

 

Jag skadade mig i onsdags när jag hoppade fram Hisan till pay&jumpen vi skulle delta i. Innan på kvällen hade jag ridit Lilla. Hon gjorde allt rätt, det är det man bara måste älska med travhästar. Man ger dem en uppgift och oavsett så vill de vara tillaga och försöker. Lilla hade aldrig hoppat en bana förut men det spelade ingen roll. Hon travhoppade, mestadels jämfota, över alla små hinder och var väldigt positiv. Nu kommer hon inte att fortsätta att hoppas på detta viset. Det var en engångsföretelse enbart för att alla pengar till evenemanget gick till UNHCR.

 

Årets mål med Hisan i hoppnigen är att komma tillbaka till 1.20-nivå. Idag har vi tagit första steget. Vi har varit i grannridhuset och hoppat en Pay&Jump på just den höjden.

 

Vi hade lite bekymmer på framhoppningen. Pay&Jumps är lite speciella om man säger så. Det är alltid mycket bättre på riktiga tävlingar. Men efter lite bök så var vi klara. Jag missade att gå banan också. Det gick snabbt mellan höjderna så jag hann helt enkelt inte. Fick i stället lite snabbt se ut i vilken ordning jag väl skulle hoppa hindren när jag kom in på banan. Det är ju inte blodigt allvar det här så det spelade faktiskt ingen roll. Vi slutade på 18 fel. Mycket av felen beror på min nervositet. Men eftersom höjden faktiskt inte alls kändes så hög som jag trodde så kan jag säkerligen slappna av mer till nästa gång och då kommer förhoppningsvis flytet mer. För det uteblev idag. Mina förhållningar gick inte riktigt in och så blev jag osäker på distansen till 6:an och släppte honom. Det leder lätt till stopp vilket också blev resultatet nu. Det var just därför jag åkte till detta och inte bara tävlade direkt på ny höjd och inomhus bara.

 

 

Jag är väldigt nöjd med känslan i övrigt. Höjden kändes bekväm vilket jag var rädd att jag skulle bli orolig över. Vi måste trimma mera så kommer resten. Målet för året är nära nu, återkomsten. Nu taggar vi inför nästa försök.

 En snabb ridtur på Lilla runt terrängbanan hann jag med i onsdags efter att Hisan fått vara provdocka åt fina schabrak som kommer att komma ut på marknaden längre fram. En liten cliffhanger får det allt bli här. Jag kan tala om vilka som provats ut på Hisan sedan när de väl skall lanseras. 

 

Lilla var piggelin och kändes väldigt fin. Det skall bli kul att träna vidare i helgen. 

 

Hisan och jag åkte sedan iväg och hoppade. Jag har lite planer för de kommande veckornas hoppning med honom och vi stämde av med Tord i Östra Odarslöv. Två hinder i en åtta var vad övningen bestod av. På slutet kom vi upp i höjd och jag fick verkligen jobba för att få upp och ihop honom mellan sprången. Jag blir lätt lite "loj" i min ridning och då flyter vi iväg en massa språng och blir inte färdiga förrän mitt i anridningen till nästa hinder och då är det liksom för sent och galoppen är för dålig vilket leder till att jag lätt jagar honom mot... Ja det blir inget bra helt enkelt. 

 

Nu är hösten här på riktigt. Och med den kommer de obligatoriska stormarna i Skåne. Vi klarade oss i alla fall genom hela september månad utan. Igår trotsade vi vindarna och höll hoppträning ute. Vi hoppade kombination med tre räcken 6,5 emellan och ett stigsprång med galoppbom framför på andra långsidan. 

 

I början av passet hoppade vi fram på stigsprånget. Hisan och jag missförstod varandra kapitalt i början av framhoppningen vilket ledde till att jag åkte fram på halsen och min airbag löste ut. Jag har ju inte testat den i skarpt läge tidigare så på ett sätt var det ju intressant (dock onödigt). Jag trodde att det skulle smälla till när den löste ut men det gjorde den inte. Den var ljudlös vilket var otroligt bra. Jag trodde även att den skulle ge ett högt tryck över bröstet så att man nästan tappade luften, men så var det inte heller. Den blåstes upp och blev hård, jag kändes "väl inpackad". Eftersom en uppblåst väst inte är till någon nytta fick jag fortsätta passet utan. Det var ju ingen höjdare direkt men nöden har ingen lag som det så fint heter. Jag fortsatte att hoppa och vid en av anridningarna fick Hisan för sig att en av de andra hästarna på banan var för nära och skyggade undan innan hindret. Efter olyckan är jag rädd för att ramla av vilket lätt leder till att jag intar min "safty position" som då ironiskt  nog är motsatsen. Jag lutar mig nämligen framåt. Det är ju den där instinkten som vi har att skydda bål genom att inta fosterställning som kickar in. Så vad hände, jo jag dråsade av. Nu slog jag mig inte ett dugg men jag var arg som ett bi på mig själv efteråt. 

 

Träningen avslutades ok, men jag var och år än arg på mig själv efter den där träningen. 

 

Idag har Hisan fått vila. Jag hann i stället ut på en väldigt lugn runda med Lilla. Hon behövde får röra lite på sig och jag ville känna av hur hon kändes. Nästa vecka också kommer det att gå att hinna ut i skymningen. Sedan blir det vintertid och då är det mörkt när jag slutar jobba. Mörkret är det värsta med de kommande tre månaderna enligt vad jag tycker. 

Igår hopptränade jag och Hisan. Vi åkte till mitt tidigare stall igen och lånade banan. En spännande reflektion är den där om perspektiv på saker och ting. Sist jag var där så upplevde jag banan som superliten, den har måtten 20x40 så det är högst ordniära mått. Igår var vi tre ekipage på banan samtidigt och den kändes inte alls lika liten. Är inte det märkligt?

 

Vi tränade svängar. Mycket med tanke på att inomhussässongen är på intåg och då blir det trängre än ute även om alla tävlingar hålls i stora ridhus.

 

Efter framridning och framhoppning hoppade vi en liten bana med tvära svängar. Som tur är hamnade träningen igår på film. Ett oväder var på väg in och det blåste upp under träningen. Tords kommentarer finns med på filmen förutom när de "blåser bort". Det var inte heller så lätt att höra allt IRL så det blåste...

 

 

Så här långt gick allt bra. Det flöt fint.

 

Vi avslutade med att tänka "utehoppning", jag skall nämligen tävla sista utetävlingen i helgen som kommer och där trillade jag dit i osäkerhet. Lång anridning och så klart såg jag inget avstånd, lutade mig fram och släpte stödet i tyglarna. I det läget tycker Hisan att jag övergiver honom och det med all rätt. Det tog ett tag att komma till rätta med det hela och Hisan blev ganska sur på mig också. Dum matte som inte gör som hon ska.

Mantrat från förra helgen som funkade så bra: räta upp, spänn magen, håll kvar stödet var som bortblåst. Jag måste pränta in detta i ryggmärgen. Sista två sprången är jag ändå nöjd med. Jag tar med mig den feelingen från träningen.

 

 

Idag kom jag till mockade boxar i stallet. Sicken lyx! Det uppskattas verkligen. Det var min ena medhjälpare som varit ute och ridit ut en sväng på Lilla som hade mockat. Lilla hade skött sig som den stjärna hon är.

 

Hisan fick vila. Det var han värd efter gårdagen. Nu regnar det dessutom så jag får nog även erkänna att det inte lockade så värst med ridning i kväll. I morgon däremot är det nya tag som gäller och träning står på schemat.

Idag lånade vi ridbanan i mitt förra stall för att träna en sväng. Det blev en fin liten bana som Hisan formligen lekte runt. Mot slutet av träningen lade Tord upp oxern på 1.20. Hisan laddade, tog i och flög. Vilken känsla! Jag har saknat den. 

 

Jag har formligen däckat när jag kommit hem varje kväll. Jag har till och med just vaknat nu efter en lite längre tupplur. Jag vill lite mer än vad spm är rimligt att orka få in i schemat en vanlig vardag efter heltidsjobb. Då blir det lätt så. Efter dagens tupplur och en lugn söndag så hoppas jag att jag är i fas igen med vilan och kan ta tag i en ny vecka med friska tag. 

 

För att komma i fatt med bloggen så börjar jag på torsdag kväll.

 

Lilla fick vila och blev endast ompysslad. Hisan hade jag andra planer för så vi begav oss till Västra Strö där vi lånar en ridbana ibland för att kunna träna för Tord. Banan är liten och med få hinder men med fantasi så går det att få ihop bra träningar. 

 

Torsdagens övning var en statisk sådan. Det betyder egentligen intervaller med hoppning. En oxer och ett räcke hade vi på varsin långsida. Jag hoppade dessa minst tre varv varje gång innan vi pausade. Det blev inga superhöjder, lite drygt metern bara, på hindren utan repetitionerna var viktigast.

 

Hisan hade samma fina attityd som han haft på sista tiden hela passet igenom. Han bjuder och jag kan åka med. Får han en bra eftergift och lite understöd av skänkeln så hoppar han så gott som alltid felfritt. Jag rider i stort sett alla träningar i hoppning utan sporrar på fötterna. Eller jag kanske skall säga att jag i stort sett alltid rider utan sporrar. På tävling kan jag däremot ibland använda en sporre. I stundens allvar kan det vara bra att ha. Men funkar det inte till vardags utan så lär det ju inte heller fungera i skarpt läge på tävling. Receptet verkar fungera i vart fall.

 

Det är precis så som Hisan är nu som man vill ha en hopphäst. Han visar vilja och bjudning. Vi tycker båda att det är kul. 

I går kväll var det samma sak. Jag var allt för trött när jag kom hem för att ens tänka på att skriva något. 

 

Igår hopptränade jag i grupp för första gången på evigheter. Hisan visade på nytt suverän attityd till hoppningen. Han sög på hinder och bjöd. Ni fattar inte hur glad jag är för detta. Vid 14-års ålder har jag tillbaka den attityden och viljan som han hade som 4-åring. Nu låter det som om jag har haft 10 hemska år med honom däremellan men det är självfallet inte så. Hisan har hela tiden varit och är en fantastisk häst som vill göra rätt och älskar att hoppa. Vi har bara haft lite hinder på vägen om man säger så. Förra året var ett stort sådant hinder som vi nu har övervunnit.

 

Vi avslutade träningen med att hoppa en linje med räcke in tre språng oxer ut. Oxern låg på lite drygt 1.20 och känslan vi hade där var fantastisk. Hisan bjöd och jag tyckte att det kändes lätt. 

Nu vet jag att vi kommer att komma tillbaka även tävlingsmässigt på 1.20 i år och att hoppa 1.10 på nästa tävling är helt rätt beslut. Vi skall så klart träna ett par gånger till innan. Men nu känns det verkligen att vi är på rätt väg. 

 

Lilla vilade igår.