Sunset
Igår vilade Lilla. Hisan fick gå en kort uteritt för att göra något. En lugn tur är ofta bra efter tävling. Nu kan jag ju inte säga att en klass hoppning är något mycket att gå för Hisan. Men det är inte bara för att bli av med eventuell mjölksyra utan för att det är trevligt för honom att komma ut också.
Vädret var magiskt igår. Solen sken och vi passade på att galoppera i solnedgången längs med Kävlingeån.
Idag har båda hästarna haft massören Göran på besök som knådat dem grundligt.
Lilla hade lite låsningar i halsen och jag fick rekomendationen att stoppa om hennes sadel. Det skall jag göra så snart som bara möjligt. Vad som var mycket positivt var att Göran tyckte att hon hade breddat sig i kroppen sedan sist. Då hon har haft problem med musklingen tidigare så var det väldigt trevligt att höra. Hon är verkligen på rätt spår nu.
Hisan hade lite i bogen. Jag tror att det är sviter efter hans hitte-på i vintras. Förhoppningsvis blir han av med det nu. Med tanke på hur han käns så är låsningen liten i hans värld. I Hisans värld är det minsta som gör ont mycket aj-aj per automatik.Bra att han blir genomgången för han skall inte behöva ha spänningar.
En sak som jag har funderat över på sistonne. Jag har tidigare i mitt liv varit förskonad från större skador. Det är nu under de senaste tre åren som jag har brutit olika kroppsdelar. Vad som gått upp för mig nu är att efter en så stor skada som en fraktur så blir det aldrig riktigt likadant som tidigare även om rehabiliteringen blir lyckad. Det blir alltid en svagare punkt, inte i själva benet som blir starkare men liksom runt om. Hisan har ju också haft en fraktur, i sitt vänstra ben.
Vad jag märkt är att han blivit tröttare än vanligt när vi har hoppat i stora ridhuset på Flyinge där det är fibersand. De sista linjerna har han tjurat ihop helt. Jag har funderat på varför och efter hoppträningen i torsdags och tävlingen i söndags där det inte fanns några sådana tendenser alls så vill jag tro att det beror på underlaget. Han är underlagskänslig rent allmänt. Jag väljer ju till exempel att inte tävla på gräs så ofta då om det är för blött inte passar Hisan alls. Tanken som är högst ovetenskaplig är att mot slutet av passet på fibersand som ju har större friktion an många andra underlag så har ligament och annat runt där frakturen som nu är utläkt satt, tröttats ut och då känner han det. Han är mycket känslig bör jag tillägga så det behöver inte vara något mycket han känner av för att reagera. Jag kan ju bara dra parallellen till min rygg. Blir jag trött i mina bålmuskler så märks det direkt på ryggen. Frågan är till vilken nivå det går att träna upp Hisans ben, om det behövs tränas, om fler gamla skador kan ge sig tillkänna, som den bortopererade benbiten till exempel? Frågan är om dessa frågor har ett svar. I vart fall skall jag hålla detta i åtanke och kanske helt välja bort fibersand som underlag, eller i vart fall vara extremt sparsam med det. När han har tjurat ihop har jag avbrutit, pausat kort och gjort om det som blev toktigt. Kanske är det till att gå till överdrift eller helt fel tänkt av mig. Framtiden får utvisa.
Kommentarer
Trackback
