Hisan betyder häst

I kväll satt jag och tittade på gamla bilder på min fina Lena, värdens finaste svarta och mor till Lilla.

Jag har skrivit mycket om henne förr för bloggen fanns redan då.

Hon var mitt projekt, vild, vacker och jag skulle laga henne, och till viss del gick det ju.

När jag fick henne hade hon rasat så hon fick tid och fick föl och sedan skulle hon få bli ridhäst. 

Jag red igång henne och först gick det superbra.

Vi kom efter ett tag till en punkt där det inte gick längre. Gammalt dåligt kom fram igen och Lenas kropp fixade det inte längre.

Jag tänker på henne rätt ofta med både kärlek och en liten klump i magen. Det känns fortfarande som om det var igår när jag åkte iväg med henne och tog farväl. Jag hade väl inte tänkt mig ett sådant slut, inte så snabbt.

Det har tagit mig ett par veckor att ta mig samman och skriva detta. Idag fick jag dessutom skrämselhicka då min telefon krånglade och jag blev rädd att jag kanske hade förlorat de sista bilderna jag tog på henne. Men som tur var var det inte så illa.



Den tunga dagen kom och Emmy ställde upp och följde med mig. Utan henne hade jag nog inte klarat av det. Jag är mycket tacksam för att hon fanns där för mig den dagen.

Vi startade vid 5-tiden på morgonen. Matade hästarna i stallet. Förberädde släpet, dock utan den där entusiasmen som för det mesta omger hästarna för mig. Men det är milsvid skillnad på den resan vi skulle göra och att åka med hästen till en tävling.



Jag hade ryckt skorna dagen innan. Jag ville behålla dem som minne, plus att hon ändå inte skulle beöva dem. Hoen var grundligt borstad och hade det gula bandet i manen.

 

Resan upp till Glimåkra av jobbig, och värre var det när vi kom fram. Jag stod lägge i släpet innan vi skulle gå in.
För mig var det viktigt att följa med och se att det blev rätt utfört så tillsammans gick vi in. Skottet föll och det var över och jag i spillror.

När vi lämnade Glimåkra sprack molnen upp och vintersolstrålar sipprade fram genom målnen. På sätt och vis var det tröstande.

Den tiden vi hade tillsammans. Det blev ändå dryga två år i min ägo och så åren innan när jag tränade henne hos Jan har ändå inneburit så mycket glädje.

Att tillsammans få flyga fram på banan i Hardeberga. Eller när vi mosade motståndet i utbildningsloppen på Jägersro. Alla ritterna i skogen.
Att se fölis komma till värden och hur stolt Lena var över sin telning.
När hon kom springandes när jag kom med sadeln för att hon skulle få lite egen tid när ungen hennes började bli krävande.



Och så på slutet när hon visade hopphästen hur man tog sig an ett vattenhinder. Eller trots att hon aldrig hade hoppat hur man utan rädsla travar över en stock i terrängen. Vår pay & jump i Löddeköpinge.



När vi selade ut på grusvägarna runt stallet, släppte lite på bromsen och flög fram längs nyharvade vägar, eller skrittade på slak töm i solnedgången.

Jag är hemskt ledsen att jag inte lyckades laga min lilla svarta häst så att vi fick mer tid tillsammans. Projekt Lena är nu avslutat.

Hon hade ett stort hjärta och för mig var hon fantastisk!

Detta inlägget kommer ni antagligen se som tjatigt. Men det är skrivet mest i terapisyfte för mig.

Jag fäster mig väldigt vid mina djur varesig det är kaniner eller hästar. Bara tanken på att sälja är jobbig. Jag kan prata om det men när det väl kommer till kritan så har jag aldig sålt ett djur. Skall jag vara ärlig så fäster jag mig vid saker också. Men det är lättare att göra sig av med dem. ;)

Nu när jag står inför beslutet med Lena kan jag inte sluta tänka att det kanske är fel beslut. Tänk om hon skulle bli bra om jag bara lyckades få henne rättad i bäckenet.

Jag vet att det är dumt. Hon har gått så i minst 2 år och gud vet hur många av hennes tidigare år som hon har känt av det där. Hon har alltid gått snett och haft en hård galla i kotan vänster bak.
Logiken säger att det omöjligt inte kan ha gett följdskador.

Hon har liksom katten en massa liv. Hon har mellan sina starter på travbanan hunnit med att bli illa sparkad som ung, kraschat höger karpus, fått en senskada i x-plattan vänster fram och korsförlanmingen som ledde till allmänt förfall.
Från alla dessa skador har hon kommit tillbaka och utvecklats fram till nu då. Eller hon hann med att utvecklas som ridhäst också även om utblidningen blev abrupt avbruten.

Hon har ju alltid varit känd som den heta men jag har lärt känna henne som bara framåt utan att vara het också. Det heta kommer när det inte stämmer.

Jag vill inte åka med henne för jag är rädd att jag avslutar hennes liv i onödan, men samtidgt vet jag, och jag ser en massa hintar i historien att det står sämre till än vad man först kan tänkas tro.
Jag vill inte heller vänta för länge och låta henne förfalla.

Det är svårt detta och det känns som att jag sviker henne när jag inte kan laga och fixa det som inte står rätt till. Eller det kanske går att fixa, jag har ju inte rikigt försökt. Men en lång konvalecens är inget jag önskar henne. Inte när det är dåliga prognoser och omfattningen av skadorna dessutom är okänd.

Jag måste ringa och boka in henne idag. Håller sig vädret någoluda så har jag tänkt att åka på tisdag.

Jag känner mig som världens hemskaste människa.

För övrigt blir bakbenen bättre och bättre för varje dag med hjälp av BOT-paddarna. Höger är normalt och vänster är nere i hälften.

Det hjälper mig mycket att skriva ner allt för det blir mer tydligt för mig då. Förhoppningsvis skall jag lättare kunna leva med mitt beslut då.

Usch jag känner mig hemsk. Fast jag vet att jag inte skall det.

Jag har precis kommit hem från stallet.
Det blev en snabbis med enbart mockning och pyssel. Jag måste nämligen sitta uppe halva natten och plugga så snart jag har ätit kvällsmat. Innan dess finns det ingen ork till koncentration.

Hisan har ett litet sår på vänster bak just nedanför kotan. Han fick det i söndags och det har sett fint ut men i sann fullblodsanda var det tvunget att bli lite svullet idag. Han är helt oöm och jag har fått peta i det utan att han har reagerat. Han brukar ju fara i luften minst sagt om det gör ont så jag nöjde mig med tvätt med tvål och vatten. Tvätt proceduren skedde helt utan kompikationer och Hisan stod så snällt så. <3

Sedan hade jag lovat mig själv att känna igenom Lena ordentligt. Jag har funderat hela dagen på stegringsinsidenterna och annat som sker runt henne. Jag börjar nog närma mig ett beslut men jag är inte riktigt där än.

Förutom att hon är sned över hela bakdelen, och har så varit sedan jag fick henne så är hon minst sagt ansträngd i musklerna runt bakknäna och på vänster sida av ländryggen. Det var hon när jag fick henne också men jag tycker att det har blivit bättre. Nu är det snö och tungt underlag i kombination med träning och jag tror att det är en tidsfråga när det brister.

Jag skulle kunna ställa av henne och köpa mig tid. Men för vem?

Jag är väl medveten om att hon i princip redan var slut när jag fick henne. Det var ju därför det blev så. Hon har repat sig fantastiskt sedan dess. Men frågan är om vi inte har kommit fram till en punkt utan återvändo.
Som jag skrev igår så är hon inte halt. Men frågan är om hon har två paj bakknän och därför inte haltar, eller om det är så att hon biter ihop. Det är hon bra på. Hon visar inget och blir het, springer ifrån.
Hon var lugnare i sinnet hos Annette utan press och träning, det är en tankeställare.

Jag har funderat på att låta massören gå över henne. Men frågan är om han vill utan en veterinärundersökning i bottten.
Ett som är säkert är att hon inte skall behandlas något mer i leder eller liknande. Den tiden är förbi, det innebär för mycket lidande och konvalecens.

Förnuftet säger att det kanske är hit vi kom och att projektet att få henne tillbaka i form bör sluta här...
Men hjärtat blöder. Det är dock mycket själviskt att tänka så.

Visst skulle hon kunna gå i hage och hålla för det. Men den bistra sanningen är att jag gillar hästar som lätt blir rastlösa av att inte jobba. Hisan är en sådan, Lena med. Och den krassa verkligeheten är att jag inte har råd att ha en inakoderad häst som bara går och skrotar utan hopp om att kunna användas.

Jag har storslagna planer för Fröken-Löken. Men jag tror att jag får skjuta dem på framtiden och eventuellt låta Fölis axla den manteln en dag.

Som sagt, jag börjar närma mig ett beslut. Det är inte helt fattat än. Jag skall fundera igenom det under de närmaste dagarna/veckorna. Men vågskålen väger tungt åt det mörka hållet för Den lilla svarta.

Idag har jag varit nere hos Fölis och fodrat. Att bara se henne i skenet av pannlampan är inget idealtiskt men så är det på vardagskvällar. Det spelar ingen roll hur snabbt efter jobbet jag åker. Jag hinner ändå inte innan det blir mörkt.

Hisan fick vila idag, han fick nöja sig med en rykt. Ibland måste man ta det lugnt men han visade tydligt att han ville ha mer uppmärksamhet än han fick. Han är en rikigt diva den.

Lena fick mer uppmärksamhet i stället. Jag skrittade henne i vagn i mörkret.
Hon uppförde sig superpt. Hon spräkte inte ens uppbindningen med halvt avskurna balsnören... det är en bedrift det för en liten Lena.

Skrittade gjorde hon med massa energi men på slaka tömmar. Supernöjd med det uppförandet är jag. :D

Dessutom är jag nöjd med att hon faktiskt kan stanna utanför stallet så att jag kan knäppa av vagnen lugnt och fint där. Det är minsann inte illa för en kronoborgshäst.
Nu vet jag ju inte var Malmqvist inne på Jägers kör med för variant men på Kronoborgs stuteri är det fullt ös medvetslös som gäller från att man tar tömmarna tills man står inne på stallgången igen. ;)

Eller det kan man ju knappt kalla det heller. Söndagsnöje var det i alla fall.

Jag tog med mig Lena till Löddeköpinge ridklubb och en pay & jump. I och med att hon ännu inte är inhoppad och då jag inte var säker på hur hon skulle ta det hade jag anmält oss till den hisnande höjden 30cm.

Någon fungerande galopp har vi ju inte heller så vi travade helt enkelt runt.
Förutom att hon i princip trampade på hinder nummer 4 (hindret stod dock pall för Lenas tramp) så travade hon fint runt banan.
Sista hindret som hade små murlådor under var läskigt nog för att hon skulle hoppa över och inte bara kliva.
Skall det bli mer hoppning av det så får vi nog höja hindren lite. ;)



Det blev även ridning av Hisan. Men först kämpade jag och Fredrik länge och väl med byte av däck på släpet och sedan insättning av sparkskiva i släpet. Kanske blev det inte världens snyggaste, men nu sitter den där. :D
Invändligt är det bara målning kvar framtill, men det får vänta till våren/sommaren när det blir varmare. Stripesen skall på på utsidan också... sedan är det helt klart.

Det började regna på eftermiddagen så Hisan fick åka till ridhuset i Flyinge.
Vi hade bekymmer att komma in i ridhuset då dörrarna riskerade att äta upp små fullblod, sa Hisan. Jag valde att inte bråka utan hoppade av och ledde in honom. Just dessa dörrar är alltid farliga.

Själva ridpasset gick super. Vi hade hela ridhuset för oss själva och jag kunde breda ut mig.
Jag red öppna. Öppna/stänga övningen. I galopp gjorde vi serpentiner med förvänd galopp på en båge. Och sp gjorde vi ruterövningen, den är perfekt när man har mycket plats.

Förutom att kortsidan med dörren var farlig och gav en spänd Hisan just där så var han super.

Nu låter det seriösare än det är. ;)

Jag har utmanat min kusin Malin och hennes travare på en pay & jump... på hela 30 cm. Tanken är att vi skall kunna trava över bara.

För att testa Lenas inställning satte jag upp en cavaletti på samma höjd och testade vad hon sa om det.
En gång i tiden testade jag att hoppa hos Jan men då var hon inte alls med på noterna och skulle inte ens över en bom på marken.

Nu tyckte hon att det var kul och sprang över med spetsade öron. Några regelrätta skutt blev det inte utan bara lite benlyft över och inga tendenser till att vilja fatta galopp.

Det räcker bra som bomövning i detta läget. Vi skall nog kunna komma runt den där cavalettibanan till helgen. :D

Det där med måndagar... Det är övermodigt att inte tro att man skall vara trött när man stiger upp kl 5.00 en måndag... bara det faktum att det är måndag är det som är mest avgörande.

Anledningen var att jag skulle åka med släpet upp till Klippan och lämna in det innan jag började jobba kl 8.00 i Malmö...

BOJ i Klippan har ett fel och det är att det ligger i Klippan och att det därför är långt att åka dit.
I övrigt är de mycket tillmötesgående, serviceminded och framför allt trevliga. Till skillnad från den där tjommen jag lämnade släpet till först.

Jag fick besked på eftermiddagen att bromsarna behövde servas och varjrarna bytas. Släpet skulle vara besiktigat och klart i tid till vad de hade lovat. Alltså inga bekymmer alls. :D

Efter jobbet var jag i ett supertrött tillstånd.

Jag hade ändå tänkt rida Lena så så fick det bli.
Hisan hade redan ridits och det var bra för jag hade inte orkat båda.

Lena fick gå ett kort pass i paddocken. Mest skritt. Det märks att hon börjar komma i form. Dels har hon smalnat av massor och det är dax att sätta på henne en förbygel igen eftersom hennes kula som hindrade sadeln från att sakta glida bakåt har försvunnit... sadelläge och systrarna Kronoborg säger jag bara.
I örvigt blir hon starkare för varje gång. Det är långt kvar men skillnad märks.
Hon går hårdare nu och gallorna i bakbenen håller sig till ett minimum, det kan ju aldrig vara negativt.

Lena skall få ett helt eget inlägg.

I går blev jag sjukt sugen på att testa att köra henne. Jag har avsiktligen väntat med detta eftersom hon var så uppe i varv när hon flyttade och lämnade fölis. Jag ansåg att det var en dålig kombination i och med att det där med att vara i vagn är stressigt för henne.

Nu klarade jag helt enkelt inte att vänta längre.
Stallägaren erbjöd sig att rida med och varför inte. Lena fick ju lite sällskap och skulle något hända så hade jag ju någon med i vart fall.

Det blev lite stökigt innan vi kom ut ur stallet.
Uppbindningarna sitter fast med balsnören i väggen. Tumt tyckte jag först men efter att ha fått en av de tunga hästhuvudena som repen sitter fast i i huvudet i somras så tycker jag nog om balsnören ändå. Nu var de också bra för inget av värde gick sönder. Jag fick hjälp med att lossa grimmarn och vi kunde ge oss ut hyfsat lugnt.
Jag och Lena väntade i paddocken på att Skrymslan skulle bli klar att komma iväg.

Väl ute ur stallet skötte sig Lena exemplariskt. Hon skrittade lugnt. Travade avslappnat och fick sedan jogga på. Inte en sekund låg hon på bettet utan var enbart behaglig att köra.

Nu bör det tilläggas att vi var ute på allmän grusväg. Lena har mig veterligen inte körts utanför travbanor tidigare.
Grusvägen var dagen till ära nyskrapad och bjöd därför på ett rikigt bra underlag, inga spår och hyfsat mjukt.

Väl tillbaka i stallet stannade Lena och stod still så att jag kunde hoppa ur och ta av vagnen utanför... de ni. Alla som har sett henne och Karin-barin in action tidigare förstår kanske varför jag tycker att det är stort.

Supernöjd var jag med turen i vart fall.

Så till dagens bravader som blev under sadel.

Jag och stallägaren begav oss till Flyinge för att rida årundan. Det var tyvärr inte lika fin som vanligt då det myckna regnandet hade gjort så att vägen längs ån var ömsom kladd och ömsom vatten. Den brukar vara fina att galoppera på men nu gällde mest skritt.
Turligt nog var resterande delar av ritten bättre.

Vi gasade på rakbanan och Lena fick sträcka lite på sig. Vi travade i vart fall fort nog för att lämna vårt galloperande sällskap bakom oss. ;)

Därefter kom vi till galoppbanan där jag lyckades få Lena att gå i några språng galopp. Hon fattar när man ber henne men tar bara ett par steg innan det blir trav igen. Det kommer så småningom. Jag är glad för det lilla. Ritten avslutades med att Lena fick visa halvblodet hur man tar sig igenom ett vattenhinder. ;) Kul sa Lena och skrittade i utan betänkligheter... farligt sa kamraten och behövde moraliskt stöd för att blöta ner hovarna.
Jag är hyfsat säker på att hon inte har träffat på vattenhinder à la fälttävlan förut i alla fall.

Därefter travade vi över ett bokstavligen nergrävt terränghinder och sedan en liten stock på typ 30 cm. Några hopp blev det inte men däremot benlyft då hon travade över.

Det går framåt med konverteringen från travhäst till ridhäst i vart fall och jag är mycket stolt över henne.
Lena kommer att klippas i morgon förövrigt. Hon har hyfsat lång pläs och är man ridhäst så kan man inte spolas efter varje pass utan då ryker pälsen.

Idag har jag inte ridit själv. Jag har i stället varit och köpt mig en månad till innan släpet får körförbud så att jag hinner med att laga det och får använda det så länge.

Hisan har ändå ridits men Lena har vilat.

Här kommer filmen från när jag red henne i lördags. Den är bara lite redigerad och avslöjar i princip hela den nakna sanningen. ;)

Det finns den hel del övrigt att önska. Det var det där med sitsen till exempel. Jag tappar bitvis balansen och till följd gör hon det också.
Hon spårar inte, men det är hon inte stark nog till. Jag har tidigare sagt att hon är svagare i höger bak vilket syns.
Hon behöver inte pelhamet men jag var sugen på att prova. Antagligen kan jag plocka av martingalen också men jag väljer nog att behålla den på någon vecka till eller så i alla fall.

Håll till godo.

Efter jobbet hann jag precis med att bli supersur på verkstaden som skulle laga släpet. Det resulterade i att det inte blev lagat alls och att jag har det tillbaka igen. Det får bli en tripp upp till Klippan ändå, det som jag ville undvika för att jag tycker att det är lite långt. Så är det ibland.

Sedan blev det ridning av Hisan. Jag var lite splittrad och lite stressad så det blev inte alls lika bra som igår.
Oavsett funkade det hyfsat. Jag borde ha jobbat på övergångar men hade inte ro.
Satsade på att få honom att gå fram i stället. Han försökte dock att springa ifrån allt i stället då. Vi har lite att jobba på med andra ord.

Därefter bar det av ner till Lena och fölis.
Emmy följde med mig för att kunna hjälpa till och det var bra för vi behövde vara ett par för att kunna styra små fölisar rätt.



Nu när Lena har flyttat så skall hon under första natten dela box med den andra fölungen på gården. Hans mamma får sova i boxen bredvid. De skall sedan kunna pola ihop hela vintern innan de skiljs åt.

En sista klining blev det innan vi åkte.



Lena verkade inte ta det så allvarligt alls att gå iväg från sin unge. Hon knatade på släpet utan knot och stod som ett ljus hela vägen.
Väl framme i Hisans stall var hon hyfsat spänd men tog det hela med ro.
Inga skrik och inget annat heller.

Hisan har vilat idag. Han for ut som den galning han är i hagen efter att han hade fått utstå en rykt i stallet. Det är hårt det där med vilodagar.
Humöret på topp med andra ord. ;)

Lena är däremot inte på top.
Det är något som stör henne. Jag har inte ridit henne sedan förra helgen.
Hon var stel och bet sig fast i vänster sida av bettet. Det släpte inte heller med de vanliga uppmjukande övningarna. Hon är inte halt men något stör henne på böjt spår i vänster varv.

Hon går ju barfota bak än så länge och det är hög tid att hålla efter hennes hovar. Tid är inbokad på torsdag. Jag hoppas att det kan vara boven.
Min hovkunskap är begränsad till att slå på skor på friska hovar så jag är långt ifrån en expert.
Men i och med de senaste årets omställningar efter först korsförlamning och sedan att hon har varit tung med föl i magen har gjort att insidan på båda hovarna har flutit ut. Hon är lite "hjulbent" bak så det är mest belastning på utsidan som då blir rakare. Värst är vänster bak som också var det ben som fick ta mest vikt till en början då hon hade ont i höger. Numera är hon mer jämn i belastningen men fortfarande inte helt ikapp muskelmässigt. Utflytningen är alltså värst på vänster och det är ju också där som jag upplever att något inte står rätt till.
Skor skall också på på torsdag för jag tror inte att hon håller för ridningen annars när det blir grusvägar i stället för gräshage som underlag.
Tidigare har hon svarat med att försöka trampa under sig i ridningen, dock inte idag. Hon kan ju också vara öm bak... vi får helt enkelt se.
Jag börjar med att flytta henne och sedan får hovslagaren titta.

Hon är också på tok för tjock och bär för mycket vikt bara därför. En viktnedgång är alltså också inplanerad men jag tror att det kommer att ge sig med en foderstat som inte är anpassad för att ge di och min förhoppning om att hon kommer att kunna få mer motion i form av arbete både under sadel och i vagn.

Redan från början har jag sagt att vi får känna efter hur mycket damen klarar och ta det därefter. Hon skall inte tvingas till något och absolut inte behöva tränas om hon inte kan eller vill.

Fölis mår super.
Vi tränade på att borsta manen idag. Motvilligt men tillslut gick den lilla nippertippan med på att stå still medan jag redde ut hennes mjuka man som börjar kunna hänga lite nu.

Idag har jag endast ridit på Lena.

Vi har jobbat vidare med böjning av bålen. Jobbigt tycker den lilla svarta men samtidigt känner jag att hon börjar få häng på det nu. Då är det bara att jobba vidare.

Jag skulle vilja skritta henne i vagn en massa för att bli av med hennes mage lite skonsamt. Tyvärr kan jag inte göra det i hagen där jag rider nu. Det är dessutom så nära förestående att jag skall skilja dem nu att jag inte vill krångla mer än nödvändligt. Långsam trav i vagn skulle också kunna vara bra har jag fått för mig.

Jag travade också på en volt med två pinnar som hon fick lyfta på benen över. Cavaletti övningar skulle jag också vilja roa mig med med henne men det får också vänta.

Vi har fortfarande hyfsat varmt här dagtid. Jag gillar att lita av sommaren hänger kvar. Hästarna har ändå börjat sätta päls och Lena verkar vilja göra det ordentligt i år. Hon är redan täckad för att inte få ont i ryggen vid regn men det spelar ju ingen roll för pälsen. Svettig blev hon i vart fall efter vår lilla och lugna tur. Jag får nog tänka på att lämna in skären till klippmaskinen på slipning hyfsat snart.
Jag undrar vad lilla Lena kommer att tycka om det tilltaget... klippt har hon knappast varit förr i sitt liv.

Idag har jag ridit svarta hingsten.
Han var piggelin och skuttade ut ur stallet. Han fann sig dock snabbt och jobbade bra.

Han är superfin och skall nog snart göra comeback. Det skall bli kul att se honom tillbaka på banan igen.

Därefter bar det av ner till Lena och fölis.

Fölis har definitivt blivit konstant mycket kramigare, vilket är bra. Det är inte kul om man inte får kramas.
Hon ställer upp sig fint och låter sig borstas. Det är också bra. Det kommer att komma massor av sådant i hennes liv.
Dessutom har hon nog börjat komma in i tonåren tror jag. Hon bet och slet i det mesta. Tuggade Lenas tyglar gröna och efter ritten ställde hon sig med sadeln som underlägg och skubbade rumpan mot stolpen som jag binder upp Lena vid. Fasoner, jag fick verkligen anstränga mig för att lyckas knuffa bort henne. Men hon är så söt så.

Lena fick på Lindahs inrådan en tjock pad under sadeln. Någon annan sadel blev det dock inte. Hisans dressyrsadel skall på omstoppning och kommer därför inte vara tillgänglig.
Jag längde dock lädren för att få en lodrätare sitts.

Lena var på superhumör hon också. Om det berodde på padden eller om det var den vilan hon nu har fått när jag har varit borta vet jag inte. 

I vilket fall går det framåt och det gillar jag.

Idag var det dax för fölis första möte med hovslagaren.

Både hon och Lena skulle verkas.

Det är hög tid att börja få henne ledtam nu. Hon börjar nämligen gå på upptäktsfärd när man skall ta in dem. Jag har ju snart semester så jag får ta tag i det då.

Fösta mötet med hovslagaren gick lugnt till. Hon ville lägga sig lite när vi tog frambenen men stod ändå hyfsat still. Bakbenen var inga bekymmer.

Lena blev också verkad. Under hela förra året hade hon sparsam tillväxt på hovarna. Nu har de däremot kommit igång och växer som bara den. Ett sundhets tecken hoppas jag.


Ensam på andra sidan den oövervinnerliga "ravinen". De andra hade gått igenom diket strax innan. Den lilla tog däremot det säkra före det osäkra och hoppade över. ;)

Hisan hann jag också pyssla om. Stallägaren fick däremot rida honom lite för det hade inte fått rum i tidsplanen.

Och det är inte jag som står för det denna gången utan Lena.

Jag har inte varit hos Hisan idag utan nere hos fölis. Jag tog in dem och pysslade med fölet. Jag kan lyfta benen och hon hade grimman på utan bekymmer. Jag skall börja lite med ledöningar. Dagens försök gick inte så bra. Anledningen är att jag inte har en susning hur jag skall lära henne att följa mig. Men jag klurar väl ut det i sinom tid. Dock kom hon fram till mig när jag satt på huk i boxen vilket var ett stort framsteg.

Efteråt skulle vi släppa ut Lena och Lisa med respektive föl i hagen bredvid de andra så att de får gå tillsammans på en större yta.
När vi släpte dem fick Lena mega hjärnsläpp då hon helt glömde bort sitt föl och började springa längs staketet med de andra hästarna på andra sidan. Fölis blev ensam och sprang och gnäggade efter mamma som inte alls var i samma värld.
Fölis kom nära staketet och då kom plötsligt Lena springande så att fölet blev trängt och hoppade igenom staketet. Så ett tag hade vi ett stycke skärrad Lena i hagen som nu kom ihåg att hon hade ett föl men som var så skärrad att hon inte gick att fånga och ett stycke löst svårfångat föl som förtvivlat letade efter sin något puckade mamma.

Annette och Natalie lyckades fånga den lilla och återbörda henne till hagen där Lena lyckligtvis visade henne lite mer intresse.

Detta var ju en inte allt för smickrande egenskap som mamma som visades upp av Lena. Mitt beslut att inte betäcka i år igen fick helt plötsligt ytterligare en dimention.

Lena visade dock upp sin bländande trav i hagen och det är ju possitivt i alla fall. Den lilla kliver på bra när hon springer så det kommer nog att bli bra. Och hon visade även fin hoppteknik... hoppas nu att det är rätt Quite Easy hon är efter ändå...

Oj vad jag har funderat...

Mitt första alterbativ 'Via col Vento' gick inte för det fanns redan en häst som heter det.
Igår fick jag en idé om 'Lunatica' men kanske är det inte helt taktiskt att döpa sin häst till galen och sedan be någon annan att köra den i lopp?

Jag har spånat och jag vill ha ett italienskt eller latinskt namn på henne. Det som har kommit upp är:

Bella vittora (ljuva vinsten)
Chiacchierata (ett snack - som i prata, snacka)
Ars vincendi (konsten att vinna - ett lite för hingstigt namn)
Velux/Celer quam ventus (snabb som vinden - men också det låter hingstigt)

Igår kallade Annette och Staffan henne för Tingeling på skoj och tänker jag efter så är det gulligt. Men så var det det där att jag vill ha ett italienskt namn då.

Tingeling heter 'Campanellino' i den ursprungliga versionen. I Disneys variant heter Tingeling 'Trilli'. 'Campanellino' är också namnet för snödroppe på italienska. Det enda som stör lite är att substantiv som slutar på 'o' på italienska är maskulina. Men feer är ju tydligen okönade så även om det bär en kvinnlig gestallt och har långt hår så kan de ha manligt klingade namn... undrar om ett litet sto kan det också. Vidare borde man säga 'il campanellino' när man talar om blomman men om om man pratar om fen... 'la fatina' torde det kunna bli 'la campanellino'... eller?

Jag får studera den översatta texten av James Matthew Barrie.

Idag fick Lilla en kompis. Ett hingstföl som är typ dubbelt så stort som henne, och alldeles korrekt... hon ser superliten ut och så ser hon mycket sne och vind ut i jämförelse...

Humör visar hon också. Hon sparkar mot oss i hagen när vi tar henne på baken...

Hon fick komma in tillsammans med Lena idag så att jag kunde fixa lite med henne. Hon fick prova grimma. Tokigt nog var hon helt ok med att ha prylar på huvudet men ta på henne det får han bara knappt. Hon blir sur och snörper ihop mulen.



Jag tror att jag har ett namn på henne nu. Jag tror att jag skall kalla henne Lunatica. Det finns ingen som heter det än i alla fall. Vi får se om det blir godkännt. Det passar humöret också.

Innan var jag och red min andra galning.

Jag red till runda skogen. Redan när vi kom förbi husen blev Hisan spänd och backade ut i fältet där bonden höll på med vårbruket. Pinsamt men svårt att göra något åt.
Vidare var han superspänd och än värre blev det när vi kom till skogen. Jag fick ta ett helt varv i trav först för att han skulle lugna sig lite. Sedan blev det ett varv i vardera galopp. Dock inte utan brallar. Jag är så sur på det där brallandet. Men jag vet inte vad jag skall göra åt det.

Jag ser till att få min vilja igenom och jag lyckades rida igenom ett par brallar idag.

Efter ritten släppte jag honom på gången som jag brukar. Normalt sett går Hisan in i boxen men inte idag... Skrymslan var inte hemma utan iväg och tränade. Hisan var då så klart tvungen att gå ut och leta efter henne... Han är olyckligt kär den. Det är inte lätt att vara häst.

Idag har jag suttit i hagen och beundrat min lilla. Hon tränade på galoppintervaller och "snackade" en massa. Så söt så.

Hon visar attityd också. Det sparkades bak ut mot mig och så ville hon inte alls bli klappad.
I morgon får hon och Lena gå in när jag kommer så att vi kan bekanta oss på en mindre yta... lättare för mig att komma nära henne och svårare för henne att komma undan. ;)

Lena var bara så lagom road av oss tvåbeningar. Vi sticks ju. Hon har haft konstaterad mastit (juverinflammation) och har fått penicilin i 5 dagar nu. Så det är förståligt.


-Jag når inte... Mamma kan ju...

Jag hann med en kort sejour med Hisan i paddocken i kväll. Vi kollade mest av lite efter gårdagens tempojobb. Han var smidig och fin. I morgon skall jag rida lite mer, men tiden var knapp idag. Jag blev kvar hos Lilla lite för länge.