Summering 2018 och utblick 2019

Jag har funderat en hel del det här året. Det har varit ett mycket lärorikt år för mig, även om jag inte har uppfyllt mina mål fullt. Kanske har målen varit ställda för högt, eller så här det de där extra parametrarna som hästarna ger som varit den avgörande faktorn.
 
Satta mål för Lilla
2018 års tävlingstermin blev inte alls bra. Det blev för långt mellan tävlingarna och det blev bara tre starter, inte för att man ska starta var och varannan helg i distansritt direkt men detta blev för uttaget. Det är svårare att träna med så långa pauser och framför allt är det svårt att hålla motivationen uppe. 
 
Vi startade säsongen rätt sent i april, men vi startade med en fin 4:e plats och silver i Skåne DM i Glimåkra. Jag har ju haft lite hex i den tävlingen så det var skönt att kunna göra ett bra resultat just där. Nu hoppas jag att vi skrämt iväg det spöket så vi slipper sådana problem mer. 
 
 
Nästa tävling låg i juli och var Lag-SM i Växjö. Lilla och jag red enligt plan i värmen och kom i mål på ett bra sätt. Det räckte inte till någon placering varken individuellt eller med laget, för det sprack. Viktigaste av allt var att vi kom i mål i värmen, vi har tidigare haft lite bekymmer med den. Men jag lär mig mer och mer om hur jag ska agera och kyla på ett bra sätt. 
 
 
Sista tävlingen i slutet av september var Hollandsäventyret och vårt första försök på 120km. Det var ett väldigt lärorikt äventyr även om det hade känts trevligt med ett godkänt resultat. Till nästa längre resa så kommer jag ha så mycket mer kunskap.
 
 
Jag har även lärt mig massor av nytt angående träning nu i höst som jag ska omsätta till praktik. När jag utarbarbetat ett koncept så ska jag skriva ner det. Just nu är vi i en trial and error fas där jag mest mäter puls och testar mig fram. 
 
Årets mål för Hisan 
Här blev det svajigt värre. Jag började året med två felfria rundor på 90cm.
 
En i Eslöv där jag knappt hann rida fram för jag missbedömde tiden...
 
 
Och så en i Stenestad, Löberöd.
 
 
Men sedan tog det stopp. Jag trillade av på Ribban och la ner tävlingsverksamheten för året. Därefter har jag kämpat med mitt självförtroende i hoppningen. Det försvann verkligen där och då och har aldrig varit så kasst tidigare. Jag börjar återfå lite av det nu men det är långt kvar till att återfå min forna form.
 
Mål för 2019
Målen för Hisan är enkla och basic. Jag vill tillbaka ut på tävlingsbanan i hoppning. Om det så än är på 80cm eller 90-100cm spelar ingen roll. Det blir inte förrän i vår hur som men det borde inte vara orimligt. Vi kommer inte komma tillbaka till någon 120cm så det är nedskruvat och så är det med det. Hisan blir trots allt 18år vid årsskiftet. Vi har hoppat tillsammans i många år och tittar vi tillbaka då har vi kommit väldigt långt tillsammans.
 
Jag har ett litet extra mål för Hisan. Han ska gå en CR i distansritt i vår. Inte för att han ska byta karriär utan för att han ska göra Lilla sällskap. Det kommer bli hans enda framträdande på tävlingsbanan i den grenen. 
 
Lillas mål är högre ställda. Tävlingsterminen ser bättre ut 2019 och vi komme kunna få ett bättre flow. Lilla ska starta upp säsongen med en CR tillsammans med Hisan. Därefter kommer vi göra ett nytt försök på 120km några månader senare. Riktigt hur vi ska avsluta året är inte bestämt, vi tar en tävling i taget. Men det finns tankar kring Köpenhamn, nytt Lag-SM eller kanske en längre spännande resa igen. Vi får se helt enkelt. 
 
God Jul och Gott Nytt År ni som läser!
 

Ett SM med långaväga gäster

I helgen var jag i Halmstad på Simlångsdalens internationella distanstävling. Jag har tävlat där de två senaste åren men i år stod jag över. Det var näligen lite väl tajt med tid mellan den här helgen och senaste tävlingen i Växjö tyckte jag. Tre veckor kändes kort då mitt mål är att gå upp en klass med Lilla. Jag hade ändå att göra eftersom jag groomade för en tjej som heter Jessica Holmberg. Hon red hem bronset i årets SM, så det kändes som att min insats blev bra. SM går över 16 mil och för mig gav det en massa värdeful insyn i hur man lägger upp en sådan lång ritt, (men det får bli ett annta inlägg). Kommer jag själv att kunna starta i en sådan ritt någon gång så vet jag ju nu hur man skulle kunna göra det. Men som allt runt hästar, det är alltid individuellt vad som passar just den hästen man tävlar med.
 
På samma tävling red flera ryttare från Bahrain fast i 120km-klassen. Bahrain är en av de största nationerna när det gäller distansritt internationellt så det var spännande att se hur de gör. Att studera och lära sig av eliten är aldrig fel. Kanske passar det inte att kopiera allt de gör men det ger idéer om hur man skulle kunna göra.
 
Vad skiljer då i deras sätt att hantera hästarna i snabbgroomen med kylning?
För onekligen kan de rida väldigt fort ute på slingorna och få väldigt korta återhämtningstider innan de går till veterinärgaten. En kort återhämtning är guld värd. Drar återhämtningen ut på tiden tappar man massor av tid och ofta kan man halka ner flera hack i resultatlistan om allt inte stämmer med nedpulsningen i snabbgroomen.
 
Detta är mina reflektioner angående kylningen:
Först har de ju väldigt stora team runt varje ryttare. Det är så klart alltid en stor fördel att ha många händer som kan hjälpa till. Att kopiera just detta kommer att bli oöverstigligt. Men det är så klart en viktig detalj.
 
Uppställningen av hinkar i snabbgroomen skiljer. Vi har ofta 6-8 hinkar eller ibland även färre uppställda i två rader där hästen går in emellan. Vi i våra team hjälps ofta åt att hälla vatten på hästens manke, bog och hals från dessa hinkar. Hinkarna står framme länge och är det en varm dag blir vattnet relativt ljummet.
Vad de i stället gjorde var att ställa upp flera rader med 10-15 hinkar på 10-12l från ankomst och ner till den platsen där hästen stannar upp för att pulsen ska kollas innan de går vidare in mot vetgate. När ekipaget kommer in från slingan tas sadel snabbt av och groomarna börjar kyla hästen medan den leds bort mot groomplatsen i snabbgroomen. Hästen blir också erbjuden vatten att dricka medan den leds. När hästen väl stannar upp har kylningen redan påbörjats. 
Vi går i stället gärna hela vägen fram till vår plats, tar där av sadel och börjar kyla. En väsentlig skillnad med andra ord.
 
Framme vid platsen för själva groomingen skiljer mängden is avsevärt. De har flera hinkar fulla med bara is som sakta smälter och ger ett iskallt vatten att kyla hästen med. Ett par hinkar hällda över hela hästen räcker för att få ner pulsen det sista.
Här häller vi gärna försiktigt över manken, bogen och halsen i stället och när vi använder is så är det i måttliga mängder. Visst blir vattnet kallare även av mindre mängd is men här är skillanden enorm.
 
I mitt förra inlägg om kylning skrev jag att det var viktigt att inte kyla för kraftigt. Jag tror att jag vill omformulera det lite. Det är viktigt att inte kyla en ovan häst för kraftigt. Vad som kan bli konsekvensen för en ovan häst är en mild chock där pulsen går upp i stället för ner när den kyls så här kraftigt. Men för en van häst som dessa verkar det inte vara något problem med isvatten.
 
Sjukt intressant att se skillanderna i hur vi gör live och på plats. Jag har ju inte varit utomlands på distanstävlingar än så för mig var det häftigt att få se det på hemmaplan.

Nytt år, nya mål

Jag vet inte riktigt om jag har forumlerat mina mål klart för 2017, eller om jag ens ska det. Men summera 2016 kan jag ju så klart göra.
 
Hisans 2016 har varit lite upp och ner. Framför allt mot vad jag hade tänkt. Vi skulle ju tillbaka efter min fotskada i slutet av 2015.
Vi startade helt enligt plan och det gick som på rälls med flera felfria rundor i 1m. Men på senvåren började han hosta oförklarligt och mycket. Efter undersökning kom vi fram till att han hade utvecklat allergi mot framför allt kvalster.
Jag körde ut honom på tidigt bete i juni och därmed fick vi lägga om all planering och organisera om hur han skulle stallas in efter betet.
Hostan slutade och vi kom tillbaka till träning och tävlingsbanan i juli. Att hoppa 1.10 eller högre lade jag helt på hyllan och sässongen avslutades redan i augusti.
Nu under hösten har vi i stället fokuserat på träning men det blir lite av och på på den fronten då jag reser mycket i jobbet.
 
Lillas 2016 har i stället gått från klarhet till klarhet. Frånsett min miss i Glimåkra där jag valde fel väg och hon tyvärr inte kom ner i puls som vi får stryka ett streck över.
Vi har ju ändå kvalat till internationella ritter, är klara att rida 120km om vi skulle vilja. Hon har en seger från Köpenhamn med best condition utmärkelse. Vi har även silver i Skåne DM och nu på slutet har vi som ekipage även gjort flest godkända tävlingskliometrar i Skåne. Det är banne mig inte fy skam för att vara hennes första år i tävlingsklasser.
Hur vi nu ska kunna trumfa det här året tål att tänkas på.
 
Jag är väldigt nöjd med båda mina hästar. När jag blickar framåt så är nog Lillas plan mer utstakad. Som nummer ett är hon inte längre upptagen på någon träningslista inom travsporten. Vi avslutar härmed den satsningen officiellt även om den typ har varit avslutad i två år redan. Vi blickar i stället fram mot en ny härlig tävlingstermin inom distansridningen. Den kommer inte att börja för hennes del förrän tidigast i april så därför är jag lite osäker på om jag verkligen ska strukturera upp den stenhårt redan.
Tanken är väl att gå ut i en 40-50km antligen i Sverige eller Danmark. Tar hon den bra så blir det nog någon 80km. Om den blir internationell eller nationell vet jag inte än. Sedan är frågan vart vi siktar efter det. Fler 80 eller kanske 120? Vi får se.
 
För Hisans del beror allt på hur jag känner det mentalt med hoppningen. Att hoppa 1m känns tryggt och det går lätt. Att hoppa högre känns för mig otryggt. Jag vill jobba med det men hur jag ska lägga upp det vet jag inte. Jag får fundera på det. Tävla ska inte Hisan och jag göra förrän i Mars kanske. Jag har inte kollat TDB seriöst än och det tänker jag vänta med till det har blivit ljusare om kvällarna.
 
Här kommer i vart fall 2016 års glimtar i en film. Den är tänkt som en egoboost till mig så ta det med en nypa salt.
 
Gott nytt!
 
 

Sunset

Igår vilade Lilla. Hisan fick gå en kort uteritt för att göra något. En lugn tur är ofta bra efter tävling. Nu kan jag ju inte säga att en klass hoppning är något mycket att gå för Hisan. Men det är inte bara för att bli av med eventuell mjölksyra utan för att det är trevligt för honom att komma ut också.
Vädret var magiskt igår. Solen sken och vi passade på att galoppera i solnedgången längs med Kävlingeån.
 
 
Idag har båda hästarna haft massören Göran på besök som knådat dem grundligt.
 
Lilla hade lite låsningar i halsen och jag fick rekomendationen att stoppa om hennes sadel. Det skall jag göra så snart som bara möjligt. Vad som var mycket positivt var att Göran tyckte att hon hade breddat sig i kroppen sedan sist. Då hon har haft problem med musklingen tidigare så var det väldigt trevligt att höra. Hon är verkligen på rätt spår nu.
 
Hisan hade lite i bogen. Jag tror att det är sviter efter hans hitte-på i vintras. Förhoppningsvis blir han av med det nu. Med tanke på hur han käns så är låsningen liten i hans värld. I Hisans värld är det minsta som gör ont mycket aj-aj per automatik.Bra att han blir genomgången för han skall inte behöva ha spänningar.
 
En sak som jag har funderat över på sistonne. Jag har tidigare i mitt liv varit förskonad från större skador. Det är nu under de senaste tre åren som jag har brutit olika kroppsdelar. Vad som gått upp för mig nu är att efter en så stor skada som en fraktur så blir det aldrig riktigt likadant som tidigare även om rehabiliteringen blir lyckad. Det blir alltid en svagare punkt, inte i själva benet som blir starkare men liksom runt om. Hisan har ju också haft en fraktur, i sitt vänstra ben.
Vad jag märkt är att han blivit tröttare än vanligt när vi har hoppat i stora ridhuset på Flyinge där det är fibersand. De sista linjerna har han tjurat ihop helt. Jag har funderat på varför och efter hoppträningen i torsdags och tävlingen i söndags där det inte fanns några sådana tendenser alls så vill jag tro att det beror på underlaget. Han är underlagskänslig rent allmänt. Jag väljer ju till exempel att inte tävla på gräs så ofta då om det är för blött inte passar Hisan alls. Tanken som är högst ovetenskaplig är att mot slutet av passet på fibersand som ju har större friktion an många andra underlag så har ligament och annat runt där frakturen som nu är utläkt satt, tröttats ut och då känner han det. Han är mycket känslig bör jag tillägga så det behöver inte vara något mycket han känner av för att reagera. Jag kan ju bara dra parallellen till min rygg. Blir jag trött i mina bålmuskler så märks det direkt på ryggen. Frågan är till vilken nivå det går att träna upp Hisans ben, om det behövs tränas, om fler gamla skador kan ge sig tillkänna, som den bortopererade benbiten till exempel? Frågan är om dessa frågor har ett svar. I vart fall skall jag hålla detta i åtanke och kanske helt välja bort fibersand som underlag, eller i vart fall vara extremt sparsam med det. När han har tjurat ihop har jag avbrutit, pausat kort och gjort om det som blev toktigt. Kanske är det till att gå till överdrift eller helt fel tänkt av mig. Framtiden får utvisa.
 

Planering

Årets tävlingsplanering börjar ta form. Vad som inte är i form än är jag själv. Riktigt hur det skall gå till att få mig i form vet jag inte riktigt än. Jag har ju inte rehabiliterat foten nog för att kunna springa än till exempel. Jag får klura lite på den helt enkelt. 
 
Målet för året med Lilla, eller det finns två mål. Men inom ridsport så är det att kvala och rida Lag-SM. Det kommer att innebära att vi skall rida ett par stycken 8milare i år. Alltså måste jag komma i form.
Mål två är att kvala och starta trav igen. Mål två är mest tveksamt. 
 
Hisan och jag skall ut på hoppbanorna igen och det relativt snart. Målet att hoppa 1.20 utomhus innan sässongen tar slut ligger kvar. 
 
Jag har äntligen bestämt vilken klubb jag skall tävla för i år så nu är det hårdträning som gäller (framför allt för mig då...).

Lite sugen blev jag allt

Det var en bra idé att titta på hoppning på tv. För det började att klia lite i tävlingsnerven. Så pass att jag aktiverade Hisans livstidslicens för innevarande år och beställde en hästlicens till Lilla. Hon föddes ju för sent för att kunna ha en sådan lyxig licens som Hisan har. Till henne får jag köpa en ny varje år.
 
För Lillas del börjar inte tävlingarna förrän i april. Så det gäller att hitta lämpliga träningsmöjligheter och träningstävlingar nu i mars för att ladda upp på ett bra sätt. 
 
För Hisans del kommer mars att vara uppladdning. Jag måste hoppa mera vilket bäst sker på träning. Sedan kan vi börja titta ut tävlingar. Helst skulle jag se att dessa var utomhus. Men det kommer nog dröja tills de propparna kommer ut. Om infall jag tänker åka på någon Pay&Jump med honom vet jag inte riktigt än. Just nu finns där ingen som är intressant men sådana kan dyka upp snabbt så det är bara att hålla utskik för fullt. Jag behöver lägga upp en bättre plan än förra året också där vi blev kvar och harvade på 0,90 och 100 allt för länge vilket gjorde att vi stressade upp till 1.10-1.20 för fort på slutet av säsongen. Så träning och grotta ner sig i TDB blir steg ett.

Lite funderingar...

I år kryllar det av kvarkalarm på Facebook. Jag undrar i mitt stilla sinne om det bara beror på att det larmas där eller om det verkilgen är ett större utbrott i år än vanligtvis. Det är svårt att veta. Ibland blir det inte riktigt rättvisande när saker och ting delas hej vilt på nätet.
 
Jag har en del planer för vad jag skulle vilja göra med hästarna vilket innebär att åka iväg till olika anläggningar men jag tvekar lite då jag liksom inte riktigt får något grepp om larmen.
 
Jag får nog fundera vidare...

Summering av 2015 och mål 2016

2015 är nu snart slut och det är dags att summera.
 
För Hisans del hade jag som mål att komma tillbaka till gammal god form och tävla 1.20. Vi kom nästan ända fram. Jag hann rida en P&J på höjden innan jag bröt foten. Allt som allt hade vi en bra tävlingssässong även om jag kanske red lite väl många 90cm och stressade lite upp i höjd efter det.
 
För 2016 är planen det samma. Vi skall tillbaka till 1.20 och vara stabila där. Om vi sedan ändrar målen får jag ta ställning till senare. Jag förväntar mig att kunna komma igång med hoppningen runt slutet av februari och kanske blir tävlingsstarterna lite framflyttade på grund av mig. Jag tänker inte göra upp några planer för tävlande förrän jag vet hur det blir med foten. Inte lönt att stressa. Jag hoppas även att vi kan starta en sommarfälttävlan och göra ett bättre resultat där än förra året. Jag tänker vara bättre förberedd, i alla grenarna. Men prio ett är hoppningen som alltid. Ett beslut som jag tar här och nu är att inte försöka tävla långt in på hösten. När utesässongen är över lägger vi tävlingarna på hyllan.
 
För Lillas del nådde vi en start i Unghästfinalen. Det var ett stort mål. Tyvärr kom vi inte i mål där men vi blev flera erfarenheter rikare. Till kommande år kommer jag lägga upp träningen annorlunda. Jag hade även en tanke om att kanske kunna komma till start inom travet också. Tyvärr grusades det brutalt av min fot. På ett sätt är det skönt att det inte var något som drabbade hästen som gjorde att det inte blev av.
 
För 2016 har jag som mål att rida 80km med Lilla. Men vi skall börja med att träna backar och köra någon CR40/50 innan vi går ut på längre distans. Kanske siktar vi på Unghästfinalen 6års... Det kommer att kräva toppform av mig och häst. Kanske... Jag har nog tänkt att försöka träna och kanske starta något travlopp också. Om hon fixar det. Det får bli en satsning som startar i februari eller likanade i så fall. Just nu ligger vi lågt och tränar lite lugnt hemma som ni säkert läst. Jag hinner inte få upp hennes träning förrän närmare då och utan rätt grundträning blir det inget travande på bana. Jag är för rädd om henne för det.
 
Summering av 2015 i film.
 
 
2016 kommer att innebära en allt större satsning på jobb framför häst. Det kommer att bli ett pussel att få det att gå ihop kan jag lova. Men min tro är att om man vill så går det. 
 
Jag har på känn att det kommer att bli ett bra och spännande år som vi har framför oss.
 
Gott Nytt 2016!

Tankar och inställning

Jag funderar igenom gårdagens ritt och analyserar. Det jag mest fastnar vid är mina tankar och inställning. 
 
Igår var jag rätt trött och sliten efter ett par veckor som gått i 190 både dagtid och kvällstid. Tröttheten var till 100% mental kan också tilläggas. Förra helgen efter distansritten var jag fysiskt trött på ett helt annat sätt.
 
Mentaltrötthet ger oftast lite märkliga beslut. Som igår när framridningen blev fel. Jag borde så klart ha galopperat fram i det mörka ridhuset även om det är litet och tråkigt, men nu gjorde jag inte det. Jag kan knappast skylla på orutin här, enbart dåliga beslut.
Lika så att jag ibland känner mig matt och har svårt att peppa mig är en del i detta. 
 
Negativa tankar kommer lätt. Jag tänker att jag kommer att skada mig igen, att Hisan kommer att vägra och jag far av illa. Delen med att jag har skadat mig på det viset har så klart aldrig hänt och kommer troligen aldrig hända. Men trots att jag försöker skaka av mig tanken så ligger den där i bakhuvudet. 
 
Med sådana tankar är det svårt att rida så som jag behöver. Jag mesar och rider inte fram som jag sak. Resultatet ser ni och har sett en massa gånger. Efter ett stopp tar helt andra tankar över och en stor beslutsamhet infinner sig. Beslutsamheten borde kunna finnas med där redan från början. Det är med detta jag skall jobba. 
 
Positiva tankar och en beslutsamhet, kan jag inte frambringa detta i mig själv redan från början så blir det inte bättre. Jag måste peppa mig själv mer, finna mer glädje även när jag är mentalt trött.
 
Här har jag massor att jobba med. Jag har två fina och duktiga hästar, nu skall bara jag med på banan också!

Skofundering och TLC

Båda hästarna fick en stor dos TLC och en liten genomgång efter helgens tävlingar. 
 
Kollar alltid hur de verkar efter en större prestation. Känner igenom ben och palperade senor. Det började även regna idag när jag var klar med allt stök i stallet så vila dem kändes helt rätt. 
 
I morgon kommer hovslagaren och fixar bådas fötter. Jag har lite funderingar angående Lillas skoning. Hon har haft ridhästskor nu men jag tycker att de är för klumpiga. Hon smider massor när hon går, både i hagen och när man rider. Jag tycker att hon fungerar bättre i lättare skor men nu i och med distansritten så skodde vi så här, hovslagaren trodde inte att travskorna skulle räcka. Hon startade lite lätt gamelskodd i lördags men trots två mil träningsritt och fyra mil tävling och så x antal mil vanlig träning däremellan under fem veckor så ser inte framskorna jätteslitna ut. Bak är mer slitna men inte värre än vad Hisans kan se ut efter åtta veckor på sommaren. Så frågan är om jag inte skulle kunna köra på halvrunda travskor modell lite grövre till henne ändå. Hon borde klara det. 
Jag tänker travskor fram och ridhästskor bak. Kanske är det ett feltänk men hon borde smida mindre om hon lättas fram och så kortare intervall också igen så att tårna hålls efter.
Om bara godset i skon räcker skoperioden ut så borde det inte vara av ondo för prestationen i distans att lätta hästen? Eller tänker jag fel nu?
 
Det får bli en diskussion med hovslagaren angående beslag i morgon med andra ord.
 
 

Lite tankar från helgen som gick

89 måste ha varit ett turnummer när det satt på mina hästar i helgen. Eller i vart fall gav det blåvita rosetter.

I lördags hade jag startnummer 89 i distanstävlingen och i söndags var Hisans hästnummer det samma.
 
 
Lilla kollades ju tre gånger av veterinärer på tävlingen. Före start, i första grinden och efter målgång.
Den första veterinären vi hade var dansk, den andra svensk och så avslutade vi med en tysk. Kul med internationella veterinärer. Men så hade tävlingen också internationella klasser.

Den sista tyska veterinären frågade om Lillas ålder när hon tittade på slemhinnornas färg vid besiktningen. Fem sa jag. Hon visade på bakersta utav framtänderna (kan inga "fina namn" på tänder...) i överkäken och sa att i Tyskland får inte hästar starta i distans innan de har fällt denna. Intressant nationell regel. Som travhäst är ju Lilla gammal, kanske till och med för gammal men här betraktas hon som ung. Det är lite märkligt på ett sätt, och allitd lär man sig något nytt.

Velig

Men nu kan jag ju inte bestämma mig för hur jag skall planera...
 
Anmäla till "riktig tävling" nu eller vänta till sedan...?
 
Jag får nog sova på saken. 

Och där gick det upp ett ljus...

Tempot... och bjudningen.... Jag har ju så klart inge satt det tryck jag behöver i Hisan när jag hoppat. Därav stoppen. Så rysligt orutinerat av mig, och dumt.
 
Dags för bot och bättring till nästa hoppning.
 
Lite sent att komma på det nu men bättre sent än aldrig.

Skrockfull

Det var fredagen den 13:e igår (igen). 
Jag var faktiskt lite skeptisk mot att ens träna hästarna igår. Men det gick ju utan missöden. Bilen passerade 20000mil igår också och den fungerade utan problem. 
 
Men helt utan incidenter var inte gårdagen. Ett glas, en ljusstake och glaset på min iPad gick i kras... 
 
Lite skrockfull är jag ju allt... Typiskt fredagen den 13:e alltså. Men nu skall det dröja ett tag till den infaller nästa gång. 

1 mars

Igår gjorde jag vårfint på balkongen och det var verkligen vårkänning när jag var ute och red.
 
Idag snöar det på tvären på äkta skånemanér.
 
Inte så lite nöjd är jag här i TV-soffan med att jag redan har gjort de tunga grejerna i stallet så som mockning och höpackning.

In remembrance

I kväll satt jag och tittade på gamla bilder på min fina Lena, värdens finaste svarta och mor till Lilla.

Jag har skrivit mycket om henne förr för bloggen fanns redan då.

Hon var mitt projekt, vild, vacker och jag skulle laga henne, och till viss del gick det ju.

Foto: Malin Brånemo 

När jag fick henne hade hon rasat så hon fick tid och fick föl och sedan skulle hon få bli ridhäst. 

Jag red igång henne och först gick det superbra.

Vi kom efter ett tag till en punkt där det inte gick längre. Gammalt dåligt kom fram igen och Lenas kropp fixade det inte längre.

Jag tänker på henne rätt ofta med både kärlek och en liten klump i magen. Det känns fortfarande som om det var igår när jag åkte iväg med henne och tog farväl. Jag hade väl inte tänkt mig ett sådant slut, inte så snabbt.

Foto: Emmy Persson
 
Hon gav mig Lilla och i henne lever hon vidare. Lilla är i mångt och mycket väldigt lik Lena och då inte bara till färgen. Sättet och mentaliteten är så lik även om Lilla är något mildare.
 

De små sakerna

Det är de som gör det. 
 
Lilla fick nya skor idag. Det blev travpjux på för nu skall hon ju igång. Att köpa rätt skor så här års med alla helgdagar är en historia för sig. Det kan vara så att jag har dålig framförhållning... men det känns bättre att skylla på att affärerna är stängda. Jag fick till slut tag på rätt skor i nästan rätt storlek i alla fall. Det är tur att Hovslagar Anders är bra på att fixa det ändå. 
 
Dagens reflektion är att Lilla har slutat stå och väga när hon skos fram. Det har hon nämligen alltid gjort innan. Gått in med bakbenen långt in under sig och stått och gungat och nästan suttit i knäet på hovslagaren ibland. Nu stod hon så snällt så och höll upp benen själv.
 
Jag kan bara se detta som att operationen har varit lyckad och att hon nu inte känner av något alls när hon står på tre ben. Positivt till tusen med andra ord.
 
När hon var klar travade hon ut i hagen på lätta fötter (travskorna är mycket lättare än de ridhästskor som hon har haft efter operationen) med svansen i vädret.

Proppar

Jag har börjat smygläsa 2015-års proppar. Både gällande hoppning, distans och trav. Men jag vågar inte riktigt göra upp någon plan. 
 
Det känns som om jag gör det så kommer allt gå åt pipan på direkten. 
 
Hisans lusens är uppdaterad för året och jag har registrerat Lilla i TDB och gula boken ligger klar till henne här hemma, så på sätt och vis är vi förberedda. 
 
 

Bomber?

Nu händer där grejer i byn. Stort pådrag i natt med polis och utryckningsfordon.
 
Detta är utanför mitt stall. Hoppas att det var falskt alarm.
 
http://www.sydsvenskan.se/lund/polis-hamtade-misstankt-foremal-i-flyinge/

Lite reflektioner på gårdagens åktur på Hisan

På något vis trodde jag nog, lite naivt kanske, att det bara skulle vara att sitta upp även på Hisan. Kraven var inte så stora men jag hade i vart fall en förhoppning om att kunna inverka lite. 
 
Jag ag har ju ridit på Lilla och det har gått väldigt bra. Men Hisan är så mycket mer häst. Han är större, har större steg och framför allt rör han på sig mer vilket gör att du om ryttare också rörs på av honom. Man måste sitta emot på honom för att kunna sitta still i sadeln även i skritten och för att sitta emot krävs bålstabilitet.
 
Igår fick jag fokusera helt på att bara sitta still och då spänna alla muskler jag hade tills jag blev blå. Jag hade tänkt mig att liksom känna av Hisan lite men det gick liksom inte. 
Det är sjukt frustrerande för jag vet ju att detta inte brukar vara ett bekymmer normalt sett. Det brukar inte heller vara ett problem efter vanliga riduppehåll heller. Men Ninham jag ju tappat så mycket av styrka att det är helt löjligt. 
 
Planen för ridningen är att skritta av Hisan ett par gånger i veckan och sedan när det känns bra och jag har återfått kraften i sitsen gå vidare till trav och så vidare. Jag får bygga upp mig själv igen långsamt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0