Begränsad

Jag leker med tanken...

Visst borde jag kunna hoppa upp på min svarta springare och rida redan? Jag kan ju sitta, stå och gå utan bekymmer. Jag känner nästan ingenting i ryggen så här långt vilket är fantastiskt. 

Men sedan tänker jag på det där med att komma upp på och av hästen... 
Då är det inte så självklart längre. Faktum är att jag inte kan knyta mina skor stående själv...Vilken vuxen människa har problem med det liksom? Så alltså att böja sig fram i upp- och avsittningen skulle kunna vara ett aber...

Så fruktansvärt frustrerande. 

Det här med att ta det lugnt och vänta är verkligen inte min starka sida...

Är hästar dumma?

Tredje stora skadan på min kära stora häst inom ett års tid och jag har haft tid att fundera på ett och annat.
 
Jag har ju alltid omtalat Hisan som en häst med mycket åsikter om det mesta och också mycket utåtagerande.
 
Jag vet inte riktigt hur mycket jag har svurit över att han inte vill samarbeta med det ena eller det andra. Och det är otaliga gånger som vi har utkämpat strider mot varandra för att han har varit "dum".

Nu så här efteråt känner jag mig som världens största IDIOT milt sagt. För det är ju så att hästar inte kan berätta hur de känner de kan bara försöka visa oss via sitt kroppspråk och sitt beteende.
 
Det gäller att lyssna på de små signalerna. Och det är minsann inte lätt alla gånger. För visst kan en häst vara på tvären och göra tvärt om. Och hur kan man vara säker på att det inte bara är trots och test och faktiskt är något som den vill berätta. Jag är då verkligen inte ofelbar när det gäller detta. Det är supersvårt.
 
Jag har en liten histora om hur Hisan försökte berätta för mig att det kliade i pälsen på en tävling. Det var när Hisan var 6 och vi hade åkt till Munka Ljungby för att tävla med klubbens Div II lag i hoppning. Det blev lång väntan för att hela laget skulle hoppa och Hisan som redan då var cool som bara den på tävlingsplatsen var väl lite svettig under sadeln. Han försökte påtala detta för mig genom att knuffa mig med bogen, buffa med huvudet etc. Jag fattade ingenting. Inte förrän han blev störig som få och försökte lägga sig ner förstod jag att han ville något. Jag slet av sadeln och Hisan rullade sig, mitt på tävlingsplatsen. Det var en mycket nöjd (och smutsig) häst efteråt men kliet på ryggen var i vart fall borta.
 
Nu när jag tittar bakåt i backspegeln så ser jag ju att jag har missat typ alla signaler som fanns när Hisan ville berätta att han hade ont i frambenen. Trots att han inte direkt viskade när han försökte berätta för mig heller.
Han var inte bara dum när han pallnitade, bröt ut åt vänster eller inte ville närma sig hindren. Det smyger sig på. Ett stopp kan komma av att hästen klokt nog inser att det är dumt att hoppa när ryttaren inte är med för att nästa gång nita på grund av smärta, det är inte lätt att skilja på detta.
Han var inte heller dum när han konstrade vid uteritterna eller när han var stel i vänster bog och inte ville flytta den när jag bad om det. Skillnaden på att skjuta ut en bog för att det gömmer sig ett monster i ett hörn av ridhuset eller för att slippa ta vikt på ett ben är inte heller helt lätt att skilja ut.
Vi bråkade en del och jag vann, fick igenom det jag ville även om jag också åt grus ibland. Det är det som är det hemskaste. Det går att ta igenom det mesta.
 
Kontenta av detta är att hästar är extremt snälla djur. De står ut med massvis som vi hittar på bara för att vara oss till lags.
 
Hisan blev en helt annan häst efter att han läkt i benen. Alla grova protester försvann och han var mer positiv till allt, möjligen viftade han på svansen för att visa att jag var jobbig när jag bad om något som inte passade. Inga andra bråk eller konstigheter. Visst kan han bli rädd för något och hoppa till men det märks tydligt att han har en annan attitiyd.
Just detta får mig att känna mig som en ännu större skurk än tidigare. Min bråkiga häst är alltså inte alls bråkig, han ville bara berätta att han hade ont.
 
Nu säger jag inte att bara för att Hisan är si eller så så är alla andra hästar också si eller så men tanken bör finnas där. Det är klart att det finns problemhästar med besvärliga psyken som faktiskt bråkar utan att ha ont. Men kanske vill även de berätta något för oss. Det behöver inte vara fysiska saker som de vill påtala utan även annat. Sedan kan det ju vara så att missförstånd uppkommer. Hästen uppfattar något på ett vis och det vi vill är inte riktigt det som hästen tror. Men detta förekommer ju även människor emellan även om vi faktiskt kan kommunicera verbalt.
 
Nu är vi ju i en ny konvalescensperiod och har förhoppningsvis snart en ny igångsättning framför oss. Hur mycket jag än ogillar just den perioden, då ridningen mest går ut på att hålla i sig, så hoppas jag att jag snart kan få tillbaka min positiva Mr Häst igen. 
 
Hisan är min första egna häst och han är en fantastisk läromästare trots att jag köpte honom ung och jag var oerfaren. 
Tänk så mycket han har lärt mig om träning, tävling men också om hur hästar fungerar. Kanske framför allt hur hästar fungerar. Det är tur att han ändå försöker tala om när något är fel även om jag inte alltid begriper. Det är inte alla hästar som ens försöker berätta, de accepterar och biter ihop och gör det de ska, det vi ber om ändå. Lilla är så, svårare att läsa, lättare att missa. Då är det tur att någon har talat om innan hur det fungerar så kanske det blir tydligare trots allt.
 
Kloka fina Hisan, bli frisk nu! Låt benet läka fort!!
 
 

Funderingar

Jag har sovit dåligt i natt för jag har funderat en massa på Lillas beteende igår. 
 
En en tanke är att hon faktiskt la tungan över bettet där när hon sket i mig. Och att hon lade den rätt igen när jag släppte efter. Det låter ju logiskt i alla fall. Jag skall absolut inte slarva med att sätta på tungbandet när vi är på stora banan någonsin mer. 
 
Om om inte det hjälper så funderar jag på att damma av Lenas gamla bett. Det heter australiensiskt entömsbett och är rakt med en bygel under hakan på hästen. Lena fungerade jättebra på det. Hon var reglerbar då, det var hon inte alltid annars. Äpplena kanske inte faller så långt från äppelträdet... Det är i vart fall en tanke som jag har. 
 
Detta är en bild på Lena med det bettet, Lillas mamma, innan vår montéstart. Visst är de lika?
 
Jag är egentligen emot att betsla upp. Men det kan ju hända att det behövs i lopp, i vart fall under en period. Jag får fundera vidare på det. 
 

Funderingar

Ser ni på ryttareliten på SVT? Jag tycker att det är spännande att få följa med och få lite inblick i hur det är i Sveriges yttersta ryttartop. Det är en enorm skillnad mot min Och Hisans lilla nivå.
Men det finns paralleller. Som nu i sista avsnittet där Lisen pratar om att bygga upp sitt självförtroende igen efter en avtrillning på tävling. Där kan jag känna igen mig. :P
 
Och så alla tävlingsplatser här i Skåne. Jag brukar rida lite så förklasser på de flesta av dessa. Wannabie som man är...
 
Det där med att återfå självförtroendet är svårt. Jag har definitivt tappat mycket av det nu så det är bra inspiration att höra att även eliten tappar den ibland och att höra lite av deras tips på hur man återfår den. Går ner ett par klasser, bygga upp på nytt. 
 
Jag har tittat på gamla filmer från mina träningar lite på min youtubekanal (Skaune0 heter den, för den intresserade). Jag inser att jag rider i undertempo nu. Ajabaja! Jag kunde då så jag kan nu. Bara på det igen helt enkelt. 
 
Inspiration är aldrig fel så det gäller att suga i sig av det som går. Hitta känslan inom sig och att plocka fram den där på hästryggen. 
 
Så nu taggar jag inför nästa gång jag rider (i morgon) och nästa hoppning (först nästa vecka). Det är dax att plocka fram lite jävlaranamma, åter få känslan som vi hade innan. 

Hemmakväll

I kväll har jag tittat på avsnitt två av ryttareliten. 
 
Helt ok tisdagsunderhållning. Häst fast ändå inte häst... Typ

Erfarenhetsutbyte

Hittade en artikel från Hippson som jag tycker är intressant.

Kyra Kyrklund och Janne Jönsson har varit på besök på Wången och hålt clinic ihop med Stig H Johansson. Jag hade så gärna velat vara där... *drömmer*
http://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/kyra-kyrklund-och-jan-jonsson-ridningen.htm
 
Men kontentan är att alla svar finns sällan inom bara en gren och vi har så mycket att lära av varnadra, mellan grenarna.
Tillexempel som Janne så har ridningen mycket att lära från konditionsträningen inom travet. Faktum är att ridhästar ofta har dåligt flås. Travet skulle säkerligen må bra av mer dressyrridning som Stig H sa.

Detta har ju jag själv mycket erfarenhet av. Jag har under flera år ridit travhästar i träning inne på Jägersro. Alla begriper inte vad jag har sysslat med då jag vecka efter vecka har skrittat häst efter häst där inne. De flesta rider galoppjobb eller joggar hästarna under ryttare. Jag har skrittat, övat skolor och ridit volter, böjt och rakriktat. Resultat har man kunnat se på hästarna. Framför allt på hingsten Sir Remington som när det begav sig till och med vann lopp nere på Vincenne i Paris så sent som 2010. Jag har en jättefin vinnarbild på honom som minne. Tyvärr kan jag inte lägga upp den här då jag inte har rättigheterna till det. Men gör en bildgoogling på Sir Remington Vincenne så kommer den upp som nummer 1.
 
Men Stig H säger också att det måste vara rätt ryttare.
 
Lilla rids nu efter samma principer. Det är till största delen skritt även om vissa pass är i andra gångarter.
Det vi gör i skritten är stärkande ridning och det kommer hon att kunna ha stor nytta av på banan.
 
Idag blir det verkligen många inlägg här på bloggen. Nästan så det räcker för hela den kommande veckan.

En liten fundering

Jag har spenderat kvällen efter jobb i soffan idag. Alltså har jag haft lite tid på mig att fundera. 
 
Det här med att jag fryser så mycket, det måste ju gå att få ordning på. Alltså jag är väldigt frusen så just den biten kommer ju inte att förändras men igår när jag red kände jag mig stel och blev liksom inte varm i musklerna. 
 
Hisan blir också kall i sådant här väder och han behöver längre uppvärmning vilket känns logiskt. Min uppvärmning är ju typ obefintlig förutom stallfixet så som mockning och rykt är det inte riktigt något jag gör. Jag kom då och tänka på en period då jag red på Loppans ridskola i Läckeby utanför Kalmar. Loppan tyckte då att vi värmde upp för lite (och hon hade rätt). Vi fick därför börja varje lektion med att hälften av oss höll i hästar och andra halvan sprang två varv runt ridhuset i full ridutstyrsel (inte värsta anpassade joggingkläderna med andra ord). Helt dumt var det ju så klart inte utan kanske något jag borde börja med igen.
Jag borde ju i vart fall få upp värmen, och flåset. 
 
Hur många tror att typ alla på Flyinge kommer tycka att jag är totalt galen om jag kutar ett eller två varv runt ridhuset med Hisan på släp innan jag hoppar upp och börjar rida?

Intressant till tusen

Den här filmen är superintressant. En fullblodshäst dissikeras (titta inte om du inte tål sådant). Man får se hur den är uppbyggd hur hästens smala ben kan bära en så stor vikt under den extrema hastighet som en galopphäst springer i. Vad som händer vid en senruptur. Sedan får man också se hur andningsaparaten fungerar. Hur stora lungorna är och även hur en endoskopi undersökning under arbete utförs. 
 
 

Skört

Jag fick rätt nyligen reda på att en bekant råkat ut för en allvarlig ridolycka som dessutom förändrade personens liv kapitalt. 
 
Det är en farlig sport vi håller på med med hästarna. Helt klart och det känns konstigt och svindlande att ett ögonblick kan ändra allt totalt. 
Det var en tankeställare och jag har verkligen funderat på det i ett par dagar nu. Våra liv är sköra. 
 
Men så berikar hästarna så mycket varje dag att det är värt att utsätta sig för den risken som det innebär att rida, att hoppa, att flyga. 
 
I kväll stod jag med Hisans huvud inborrat i min famn och hade ett sådant där underbart ögonblick som hästarna kan ge. 
 
Vi var i ridhuset också men det känns inte så viktigt i sammanhanget. 

Regn och rusk

Dripp, dropp, dropp, dropp...
 
Det är ganska skönt att kunna stanna hemma och inne även idag. 
 
Visst låter jag som världens slappaste och mest oengagerade hästägare just nu?
 
Det var i och för sig planerat att jag skulle vara hemma dessa dagar sedan tidigare. Jag behöver ladda batterierna lite så detta är perfekt.
 
I stället har jag funderat och googlat på en massa utrustningsdetaljer som jag kanske skall prova till Lilla. Men de stannar vid tanken ett tag till. Jag måste tänka något varv till på funktion och nytta och sedan bestämma mig för vad som skall inhandlas. 
Vissa saker tar det tid att komma underfund med om man behöver och vissa går det bra att springa iväg och köpa på studs... Lite märkligt det där...

Ullis funderar

Mitt tränings- och tävlingsuppehåll med hästarna har fått mig att fundera mycket. När väl karusellen är igång blir det lätt så att man rycks med och gör det man är van vid oavsett vad det är. Att då stoppa upp och tänka igenom vad man håller på med är inte heller så lätt.
Förutom att jag nu hinner fundera på träning, tävling och vad jag gör med hästarna finns det dessutom nu också tid att vara hemma. Det är något stort i mitt liv och idag är en sådan dag när jag bara njuter av att vara hemma.

Jag har passat på att fundera lite över hoppningen och framför allt min sits.

Jag har jobbat massor med min ridning de senaste åren. Framför allt för att få ordning på min katastrofala sits men också för att lägga en ny grund. 
Redan när jag bodde i Kalmar försöktes det att rätta till den bland annat genom att sätta mig på stoet Chanelle som ofrånkomligt stoppade när jag inte red ordentligt. Jag vet inte riktigt hur många gånger det resulterade i att jag satt i olika hinder... men hjälpte det? Knappast! Det må bero på att jag är tjockskallig, eller kanske beror det mest på att jag har extremt dålig kroppskontroll och inte så lätt kan ta åt mig de vanligaste instruktionerna så som luta dig tillbaka eller sitt upp.
Inte för att jag är dummare än någon annan utan kanske mer för att jag tidigare aldrig har haft behov av att fundera över exakt vad jag gör med min kropp och jag tyckete ju att jag lutade mig tillbaka... det är bara det att det inte var eller är tillräckligt att bara tycka. Jag rätade ju inte upp mig, i vart fall inte tillräckligt och inte på rätt sätt. Och när den tanken har landat känns det minst sagt logiskt att jag aldrig lyckades med att hjula på baletten när jag var liten...

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Inte kan väl avslöjanden om min tidiga och mycket korta balettkarriär vara av intresse?

På de senaste tiden har det skrivits mycket om sits lite var stans. Det talas om grunden i ridningen och att den ofta saknas. Det skrivs om vikten av en bra sits. Men har inte alla ryttare det?
Nja, kanske inte alla och i synnerhet inte jag från början.

Nu när jag dessutom sitter och skrittar, skrittar och skrittar en massa har jag passat på att tänka på sitsen. För att bara sitta och åka rundor på hästryggen gagnar ju ingen. Och dessutom är det supertråkigt.

Min sitstränare som för ett par år sedan började lära mig att sitta ordentligt och inverka på ett korrekt sätt, Lindan är tillbaka igen. Jag har inte kunnat träna för henne under de senaste åren då hon har bott utomlands men jag hoppas att jag skall kunna göra det när jag får tillåtelse att rida Hisan på ridbana igen. Än så länge läser jag mina tidigare inlägg här på bloggen och tittar på gamla filmer. Sitsinläggen finns under kategorin sitsträning här bredvid för den intresserade.

Nu är det inte bara allt skrittande som har fått mig att fundera. Till exempel har Arnold Assarsson startat en blogg där han skriver om hoppträning. Han är träffsäker i sina inlägg och skriver om saker som borde vara självklara så som att det är viktigt att lägga en bra grund och att en bra runda på låg höjd är viktigare än att snabbt klättra i klasserna och hoppa högt. Detta är till synes mycket logiskt. Men är det det vi ser på hoppbanorna? Är det detta jag har praktiserat? Jag vill ju klättra i klasserna...

Bara idag när jag läste ett inlägg på Tyras blogg slog det mig att jargongen lätt är en annan bland ungdomar. Hon säger ju att det är viktigt att träna grunden men också att det kanske inte görs på hoppträningarna för då förlorar tränarna elever för träningarna blir för tråkiga??? Men vänta lite här! Stopp! Är det tråkigt att göra något väl?
Jag tycker ju inte det men jag tror inte att precis alla tycker som jag.

Jag undrar nu lite om jag är färgad från travet också. Men tränar min häst gör jag ju själv. Till hopptränaren eller dressyrtränaren vänder jag  mig för att bli tränad själv. För att kunna bli en bättre ryttare. Att hästen också blir bättre av det kan man ju se som en bieffekt. Det ena leder ju till det andra. Därför vill jag att den tränaren jag rider för korrigerar fel som jag gör.
Jag uppskattar inte träningar med massor av folk där tränaren är oengagerad och bara säger hoppa det där hindret eller rid den linjen. Jag vill ha en tanke bakom och jag vill ha hjälp med att rätta det jag gör fel. Annars lär jag ju mig inget.

Till detta har jag hittat Tord som är väldigt fokuserad på mig som ryttare i hoppningen. Han brukar säga att Hisan redan kan hoppa och i stället är det mig vi skall jobba med. Precis det jag vill åt.
Likadant vill jag ha min sits korrigerad när jag rider dressyr. Jag vill ha hjälp med att förfina mina hjälper och att lära mig att ge rätt hjälper. Att sitta rätt. För det är grymt svårt.

Det finns flera olika sätt att lära ryttaren rätt. Jag gillar Lindas sätt att bit för bit lära mig hur jag skall inverka med min sist för att ge rätt hjälper. För det spelar ju ingen roll hur mycket jag sliter om jag ger felaktiga signaler som hästen inte kan förstå.
Dessutom är hon så pedagogisk och lyckas med att förklara allt i minsta deltalj.
Det kan tyckas flummigt när man läser mina inlägg från hennes träningar men det beror g mest på mitt sätt att återberätta. Och alla fungerar vi olika, hennes förklaringsmodeller fungerar 100% för mig. Min sits har blivit så mycket bättre och det håller i sig, jag kan inverka bra mycket bättre nu.

Jag roade mig med att klippa ihop lite frekvenser från lite filmer jag har i datorn för att illustrera detta.

 
Nu skall jag i stället fundera på Lilla och hur jag skall förhålla mig till hennes träning framöver.

Det värmer ur... eller?

Jag tittar inte jätteofta på trav på Tv och i ärlighetens namn inte så ofta live heller. Men idag tittade jag på Elitloppet. En gång om året liksom med toppen av världens hästar.

Det brukar vara spännade och jag tycker att det är intressant att se eliten på samma sätt som jag gärna tittar på Världs cuppen i hoppning.
Men idag fick jag en fadd eftersmak i munnen efter att ha sett förök nummer 2. Det har skrivits mycket här i olika sociala medier om travets hets om pengar och jag har själv skrivit om starter till vilket pris som. Det jag såg idag ställde det lite på sin spets och det på ett negativt sätt.

Commander Crowe den otroligt vackre fuxen som vann i princip allt förra året inklusive elitloppet skulle försvara fjolårets vinst och var därför på plats.
I värmningen såg han skit ut, framhalt, nickade som bara den. I defileringen lika dant och så också i provstarten. Men ändå skulle tydligen hästen starta??
Min första tanke var - Varför tillåter veterinären detta? Varför blir han inte avvisad från banan?
 
Jag har i mitt stilla sinne alltid trott att veterinären är där för hästen och skall vara ett ombud för denne när omdömet så uppenbart brister för alla andra inblandade så som tränare, kusk och ägare. Men tydligen är det inte så enkelt.
Kanske är det inte så enkelt att veterinären helt alena kan besluta om detta? Jag är helt klart inte 100% insatt. Men kanske är det så att jag önskar att det var så det var. Någon måste ju stå upp för hästarna.
Läktarna buade i vart fall åt ekipaget som ändå startade.
 
Nu gick det inget vidare i loppet och tur i oturen var det väl att det blev så kan jag tycka. Han såg ju ändå "bättre" ut i högre fart. Det värmde liksom ur. Fast egentligen var det väl adrenalinet som rann till så att han inte kände av sin skada. (Enligt uppgifter i tidningen efteråt var det en skada som han själv tillfogat sig i hagen som gjorde att han haltade.)
 
Varför bryr jag mig då om detta? För jag är ju inte inblandad i hästen överhuvud taget. Jag är ju inte ens i Stockholm och tittar på detta.
Jo för jag bryr mig. I min värld skall inte hästar tävla om de inte är fräscha. De skall inte värma ur skador. De skall inte heller se skit ut efter loppet/tävlingen för då är vi som tar ut hästen till start fel ute.
 
Jag har ju mina idéer och faktiskt tänker jag ganska ofta på om jag är rätt ute med det här med tävlingen med hästarna. Nu blir jag än mer tveksam igen.
 
Det är ofta man ser hästar som kanske inte borde starta i lopp som startar. Kanske har jag själv utsatt min lilla häst för jobb när hon borde ha sluppit? Kanske kommer jag att starta henne utan att ha full koll på hennes mående?
Helt klart är att det hände och det borde inte få hända. Hästen måste sättas i första rummet här. Den måste få komma tilltals gällande sin dagsform och också få slippa även om det står miljoner på spel.
 
Jag hoppas att dagens händelser skall öppna ögonen på flera och få flera att tänka på hästen inför start. Så den har en chans att prestera det vi önskar av denpå ett bra sätt och att den inte pressas onödigt mycket.

Valborg

 
Förra året gjorde vi detta på Valborg. Idag är det bra mycket kallare och det där med att bada känns kanske inte så aktuellt. ;)

Huvan...

Om nu någon undrar vad det är för typ av huva som jag funderar på till Lilla så är det en sådan här:
 
Bilden kommer från Aftonbladet.se
Undrar om den går att få i rosa?
 
Fast den kommer inte att passa så bra ihop med knoppad man...

Lång fredag

OBS! Det är särskrivet med mening i rubriken. 
 
Jag blir ärligt deprimerad. Det snöar ute... igen! För femtioelfte gången den här "våren". Mars är en vårmånad men meteriologiskt sett är här fortfarande vinter. 
 
Mina planer för dagen går troligtvis om intet... Vilken gång i ordningen det är så vet jag inte heller, tusende eller något. Det är fan i mig inte lätt att träna häst. 
 
Lusten att åka till stallet blir dessutom noll och nicht.
 
SUCK!

Tusendelen, Axevalla och roadtrip

Det börjar bli dax att komma ifatt här på bloggen. 
 
I söndags begav jag mig med en vän upp till Skara Och Axevalla travbana. Jag har aldrig varit där uppe förut. 
 
Förutom att Skara är en bra mycket mindre stad så är Axevalla travbana mycket mer gemytlig. Nu var det ju tävlingsdag och det medför ju alltid mycket mer liv på stallbacken men det var ändå mycket skillnad. Jägersro är väldigt trist på det viset. Ofta öde och nedstängt. 
 
Bild på tusendelen har jag ju redan lagt upp. Det skall bli kul att se henne tävla. Just att hon är jämgammal med Lilla är ju också kul. Hon kommer nog definitivt debutera tidigare i vart fall. 

Tusendelen

Har kollat till min tusendel uppe på Axvalla travbana.


Vitt

...och där kom snön...

Åhhhh


Snöstatus

Galen rubrik att ha i mitten av mars. 
 
Det har bara kommit liiite puder i kanten på vägarna här. Phu!
 
Men faran är inte över än även om det är bra mycket bättre än vad som först utlovats. 

För ett år sedan...

...var det terrängpremiär för Hisan och mig. 
 
Om jag tittar ut genom fönstret nu så blåser det en isande vind och termometern visar minus. Tänk vad olika det kan vara. 
 
Jag tror det börjar kittla lite i tävlingsnerven nu men det får bli plusgrader innan jag löser licensen för 2013. 
 
Bjuder på en liten tillbakablick

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0