Hisan betyder häst

Jag återknyter till mina funderingar.

Vinnarskalle pratas det mycket om i travsammanhang och att verkligen ge allt. Visst, det är kanske det som skiljer en bra prestation mot en dålig.

Men Jag kan köpa det fullt ut när det gäller att trimma sig själv i form inför ett maratonlopp eller liknande men nu finns det ytterligare en individ med i spelet. En individ som lätt kan springa sig sönder och samman. Här gäller det att tänka långsiktigt och förutse konsekvenser. Kanske är det inte rätt att i alla lägen starta ofta eller gå ut för hårt redan från start. Jag säger inte att jag inte har gjort precis detta själv. Det har jag definitivt! Se bara på mitt första montélopp på Jägersro där jag drog ifrån i en hiskelig fart och ledde med ett halvt varv innan jag blev upphunnen lagom till upploppet och ifrån sprungen av ett par stycken. Det kallas även för taktik, inte alltid min starka sida med andra ord.

Varför tar jag upp detta?

Jo för jag kommer att behöva lämna över tömmarna till någon annan i nästan alla lopp om jag inte åker iväg till andra mindre banor för att starta.

Jag kan ge körorder men när det väl är skarpt läge och jag står på publikplats kan jag bara hoppas på att mina order följs. Det är ganska läskigt om man tänker på det.

Troligtvis upplever alla mindre tränare samma sak här men det är nytt för mig.

Sedan är det ju så att det kan tyckas vara en enkel grej att frångå mina order men jag har kanske en större plan för min häst än kusken känner till och bara att då köra till på fel ställe bara för att man kan kan äventyra mycket, rent av knäcka hästen.

Jag tror inte att jag är ensam om min rädsla här.

Nu hör det ju till att jag har haft andra ryttare till Hisan som har tävlat honom. Dels när jag har lånat ut honom till studentryttartävlingar men även då Sara tävlade upp honom i klasserna åt mig. Jag var aldrig orolig då. Han var i goda händer vid alla de tillfällena.

Jag är nog oroligare när det gäller travet för att det är mer av en matchokultur kan jag tänka. Vem vill lyssna till en liten ridhästtjej som har rosa dekorationer på sin häst och som dessutom är ny i sporten. Kanske är min oro obefogad, jag vill hoppas det.

Detta om något är del i att kunna ge hästen en positiv tävligsupplevelse och att kunna bygga för framtiden.

Jag har på sista tiden läst mycket från andra sidan atlanten som rör racing. Det gäller både trav och galopp.

Jag lever i en skyddad verkstad många gånger. Dels är jag uppvuxen i en liten stad och dessutom långt ifrån tävlingsbanan. Jag kom sent in i hästbranschen och då på ridsidan.

Det är milsvid skillnad mellan de olika sidorna. Travet och galoppen i sig skiljer sig massor här i Sverige men att jämföra hästsport och ridsport är som att jämföra två världar.

Bara uppdelningen mellan proffs och amatörer som inte på någon sida är problem fritt men också synen på hästen.

Jag efterlyser mer professionalism på ridsidan för det är i mångt och mycket lite väl mycket amatörer och mycket hipp som happ. Men flertalet har ett fåtal hästar som de tar väl hand om. Och nu pratar jag om mina jämlikar, de som tävlar och tränar. Inte de som har en skogsmullehäst för det är ytterligare en annan värld. Givetvis finns där tävlingshets och en massa orättvisor här. Någon har en bättre häst, större lastbil, större resurser, vunnit fler rosetter. Men kanske eftersom proffsen är få så är det ett annat klimat. De som livnär sig på hoppning eller dressyr gör det på att köpa och sälja hästar, bedriva avel eller inackorderingsstall och/eller hålla lektioner.

Travet är bra mycket annorlunda det finns amatörer som jag som har ett fåtal hästar. Det finns proffs som har hundratalshästar och det finns amatörproffs som livnär enbart på att tävla och träna sina travhästar. Det finns prispengar i en helt annan omfattning men det är hård konkurrens om dem.

Kanske är pengarna det som jag vänder mig mest mot. Inte för att jag inte vill tjäna pengar, det är ju klart att jag vill. Vem vill inte det? Men inte till vilket pris som helst.

Det finns massor att säga om djurskydd och man kan ha i princip hur mycket åsikter som helst. Alla behöver inte vara välgrundade eller korrekta. Vi har i grunden en bra lagstiftning runt detta i Sverige. Den är dessutom hårdare än i många andra länder. Detta gör den inte fullkomlig på något vis utan det finns en massa hål och möjligheter till tolkningar i den. Kanske gör inte jag heller helt rätt ur djurens perspektiv hela tiden, troligtvis inte. Men om man bara accepterar och aldrig problematiserar, då är man ute på tunn is tycker jag.

Varför drar jag in djurskyddet?

Att tävla med djur är inte problemfritt. Det involverar en hel del stress för djuren. Den som säger annat ljuger. Positiv stress är en naturlig försvarsmekanism som hjälper både människor och djur att klara av att övervinna faror. Den ger det där lite extra i skarpt läge om man säger så. Men det finns även dålig stress. Jag är själv ofta stressad för att få ihop livspusslet. Det gör mig trött, ofokuserad och kanske fattar jag inte alltid de bästa besluten under de förutsättningarna. Det kan även leda till sjukdomar och annat tråkigt. Varför skulle detta inte kunna vara applicerbart på våra djur.

Självklart är det det även om det tar sig andra uttryck än de jag precis nämde.

Jag har ju tidigare nämnt att jag valde bort tvåårstävlandet för Lilla. Detta dels för att jag märker på henne att hon blir extra taggad redan som det är på banan. Hade hon pressats att  tävla redan hade detta troligtvis blivit värre. Vi åker nu in och skrittar på banan för att bryta trenden. Det är inte bara fullt ös som gäller på Jägersro. Dels för att hästarna fortfarande bara är bäbisar vid två års ålder. Kan de verkligen vara mogna för den pressen då? Hisan som också har varit på banan känner också av stress när han kommer in dit. Vi är därför inte där så ofta. Han är vävare och banan triggar honom att väva maniskt, hemma väver han nästan inte alls.

Det finns massa andra aspekter på varför tävlande hästar stressas. Jag kommer inte att kunna ta upp alla, jag lär troligen glömma minst hälften av bara farten om jag försökte.

Jag tror att det går att tävla med hästar på ett bra sätt utan överdriven stress. Jag är bara inte säker på att jag i dagsläget kan erbjuda Lilla det. Det är därför jag funderar så mycket på det här.

Jag är hyfsat övertygad om att den tävlingskarriär som Hisan har är ganska stressfri ur hans synvinkel. Han är lugn, hetsar inte upp sig, sover i släpet etc. Men vem kan vara 100% säker på hur någon annan uppfattar något. Det kan man ju inte ens vara när det gäller andra människor.

Lillas kommer inte kunna se ut på samma sätt. Delvis på grund av vad jag skrev ovanför men även på själva tävlingsmomentets upplägg.

Nu är det kanske lite motsägelsefullt att jag ändå har utsatt henne för både premielopp och kval vid två års ålder. Men jag tycker inte att priset som hon har fått betala för det har varit för högt för att återgå till min frågeställning tidigare.

Jag får återkomma till det i ett senare skede.

Varför funderar jag ens över det?
Jo, jag har på sista tiden börjat undra varför jag lägger ner all den tiden på att vara i stallet som jag gör. Det som är viktigt för mig när något kostar så mycket som det gör och tar den tiden i anspråk som hästen är att det är roligt. Det är så mycket lättare att motivera sig då och att ta alla uppoffringar.

Vad är då roligt?

För min del är inte uteritter eller pyssel i stallet det viktigaste. Jag tycker att det är bra mycket roligare att träna och tävla. Det är därför jag har valt de hästindivider som jag har. Det är också därför jag inte känner att en gård med stall att sköta helt själv är min grej. Jag vill kunna lämna hästen och vara i staden. Kanske hade det gått att sammanföra detta även på andra sätt men nu har jag löst det så. Varför jag har egen häst och inte nöjer mig med att rida på ridskola då är just för utvecklingen. Jag vill utvecklas i det jag gör. Sätta upp mål och försöka uppnå detta.

Det är också att tillsammans spränga fram i galopp med Hisan eller susa fram bakom Lilla, jag älskar farten. Att tillsammans övervinna hinder, känna adrenalinet när det man förutsatt sig gick att klara av.

Är detta konstigt då?

Troligtvis inte, men många gånger kommer mina önskemål om hur livet skall te sig i konflikt med varandra. Det går ju inte att sticka under stol med att jag hade kunna bo annorlunda utan hästarna. Det hade blivit mer pengar över, fler resor, mer kläder shoppade... etc.

Men varför satsar jag inte på något mindre kostsamt som man kan tävla och träna?

Det är nog för att den där speciella kemin som finns mellan människa och djur när man utför något tillsammans på tävlingsbanan inte går att hitta så lätt inom andra sporter. Sedan är jag kanske inte världens mest sportiga människa heller.

Men nu har jag ju det jag önskar, vad gnäller jag om?

Jag har under det gångna året funderar på om det är så självklart det jag gör. Ur mitt perspektiv är det ju det men det är ju inte bara mig det gäller. Hästarna har ju också en stor del i det hela.

Jag har aldrig under de åren jag har tränat och tävlat med Hisan tvivlat på om jag gör rätt. Jag inbillar mig att vi har det roligt tillsammans på de flesta tävlingar även om vi inte alltid är överens om hur hindren skall övervinnas eller i fall man skall ta i eller hasa sig runt en dressyrbana. Hisan har alltid ställt upp och varit tillfreds. Har han inte varit med på något har jag avbrutit, ibland också för säkerhets skull.

Det är mer Lilla jag tänker på. Vad är rimligt att kräva av henne?

Jag hade flera funderingar runt tvåårstävlande förra året. Jag läste proppar och resultatlistor och kom fram till att jag inte skulle forcera något gå ut så tidigt. Kapaciteten hade nog funnits där och kanske också resultaten. Men till vilket pris?

Hisans tävlande har aldrig inbringat någon inkomst, snarare enbart utgifter. Lillas tävlande kan inbringa inkomst på ett helt annat sätt. Men till vilket pris?

Jag har inget svar på den sista frågan utan det är det jag funderar på just nu.

Varför har ni häst?

Tänkte bara meddela att jag gjort det igen.

Skaffat mig träningsvärken med stort T.

Det bara går inte att ge sig ut och rida jobb i galoppsadel och korta läder så där en gång i halvåret och aldrig annars... så är det bara.
Att jag aldrig lär mig!

I går kväll åkte jag iväg på hästrelaterat äventyr.

Första etappen var nattåg till Stockholm. Och nu är det vidare tågresa till Karlstad som gäller.

Italiensk frukost, även om den intogs i vår Hufvudstad:

I morgon ska det bli minusgrader.

Jag fryser redan... Brrrr

Var finner man den i mörkret?

Jag önskar mig värme, sol och att mörkret försvann.

Nu bär det snart av ut till stallet. Jag hoppas jag kan finna lite inspiration där.

Just nu har jag ju lite tävlingspaus men jag planerar lite hur jag skall lägga upp det i höst.

Nästa start blir i vart fall den 14:e på Flylinge RF. Det blir nära och bra. Två klasser hade jag tänkt rida.

Veckan efter är det tävling i Skabersjö. Fint ridhus där men bara en klass som passar oss. Jag är lite i valet och kvalet angående den. Klassen ligger dessutom på lördagen och det är bara lördagar jag kan träna Lilla på stora banan på Jägersro så jag tror att det kommer att gå före tävlingen.

Sedan är det tävling på Torns. Galet litet ridhus att hoppa fram i men det brukar vara trevliga tävlingar om än långdragna.

Därefter hoppas jag kunna avsluta året med start i någon av förklasserna till Flyinge GP på hemmaplan. Men det har inte kommit någon propp än så jag vet inte om det finns något som passar.

Lite att fundera på med andra ord.

Har ni lekt med tanken om allt ni skulle kunna hinna med att göra om ni inte hade häst?

Och alla pengar som ni skulle kunnat spara?

Varje höst slår den tanken mig. Det är när mörkret sakta kryper närmare som jag verkligen saknar mitt "gamla" liv. Då jag kunde vara mer fri och spontan, resa mera...
Då jag bodde mitt i storstaden i mitt älskade Italien. Det är framför allt den här tiden på året som den tanken slår mig med en vansinnig kraft.

Men jag vet att jag drömde om hästar när jag bodde där nere och visst lever jag på sätt och vis min barndomsdröm nu.
Varför blir man då aldrig nöjd? Är det månde höstmörkrets fel? Är jag ensam med dessa tankar?

Är inte det coolt så säg? Han är tredje svenska ryttaren genom tiderna som får äran att göra det.