Hoppning

Lite rokad på dagarna som det är träning på den här veckan. På torsdag var nämligen både jag och tränaren upptagna med annat.

Vädret idag lämnade däremot mycket övrigt att önska.
Massa snö och kallt igår, plus idag och så frös det på på kvällen. Tur att vi har den bil vi har för vi tog oss fram säkert ändå. Jag körde lite saktare än jag brukar och så körde jag 108:an och E22:an hem i stället för över Dalby och Södra Sandby. Det blev lite längre men det är större vägar så ibland får man köra där det känns säkrast.
 
Själva hoppningen då. Vi hade ju övat på kort galopp sist och idag skulle jag också till en början rida kort. Det gjorde att jag tappade galoppen i Hisan och när vi då skulle komma över en trestuds blev det helt kajko. Hisan tittade som bara den på sista hindret som hade vattenmatta och knövlade sig över de små hindren med ett språng mellan varje. Helt galet. Efter en liten stund fick jag lite fart på honom och Tord höjde undan för undan hindren.
 
Därefter längde han så att det blev en tvåstuds och ett språng lite långt ut på ett kryss. Därefter ändrade han ingen så att det blev tre kryss med ett språng mellan varje.

Det vi övade på var att jag skulle komma in lugnt men med en bra galopp. Ge handen och få honom att ta tag i det själv och hopppa.
 
Vi avslutade tillsist med en 5 och en halva där stigsprånget ut låg på 130.

Tänk att jag kan hoppa det när jag har ett hjälphinder men om det står ensamt känns det oöverstigligt. Hur kan det vara så och varför tänker min hjärna så? Logik i det?
 
Jag är mycket nöjd med min Hisan i kväll. ;)
 
Storaste hindret!
Trackback
RSS 2.0