Hopplöst
Det där med osäkerhet eller självsäkerhet kan verkligen ställas på sin spets när det kommer till hoppning. Det blir än mer tydligt då att man är ett team, hästen och ryttaren.
Förra helgens tävling gick ju inget bra. Men det borde ju inte spela så stor roll tycker man. Men igår satt det kvar i oss. Jag kände efter lite för mycket och Hisan med. Nästan direkt märktes att samspelet inte var på topp.
Vi stannade och stannade och kastade oss undan från flera hinder i sista minuten.
Det kändes som om jag var nära att ge upp, hoppa av och bara lägga mig ner och tjuta just där och då i ridhuset.
Men på något sett jag lyckades ta mig samman och ta fighten med honom. Jag är ganska envis när det väl kommer till kritan. Men det är Hisan också allt som oftast.
Vi avslutade i vart fall passet med att hoppa en kort bana på 1.10 med omhoppningssvängar med den positiva inställning till hinder som jag är van vid att Hisan har.
Det var alltså så långt i från en bra träning som man kan komma. Men det var lärorikt för oss båda tror jag. Nya tag nästa vecka helt enkelt... och tänka positivt är det vi skall göra.
Idag fick Hisan vila.
Jag kände mig extra sliten efter den här arbetsveckan. Jag kan inte sätta fingret på varför men så är det ibland.
Jag skulle nog ha låtit båda hästarna vila men det var soligt och trevligt så jag kunde inte låta bli att köra Lilla en sväng (travade lilla rundan). Jag brukar ju skriva att jag har ett leende på läpparna när jag sitter där bakom henne för hon är så underbar att jobba med. Och det var nog precis det jag behövde idag. Fina Lilla <3
Förra helgens tävling gick ju inget bra. Men det borde ju inte spela så stor roll tycker man. Men igår satt det kvar i oss. Jag kände efter lite för mycket och Hisan med. Nästan direkt märktes att samspelet inte var på topp.
Vi stannade och stannade och kastade oss undan från flera hinder i sista minuten.
Det kändes som om jag var nära att ge upp, hoppa av och bara lägga mig ner och tjuta just där och då i ridhuset.
Men på något sett jag lyckades ta mig samman och ta fighten med honom. Jag är ganska envis när det väl kommer till kritan. Men det är Hisan också allt som oftast.
Vi avslutade i vart fall passet med att hoppa en kort bana på 1.10 med omhoppningssvängar med den positiva inställning till hinder som jag är van vid att Hisan har.
Det var alltså så långt i från en bra träning som man kan komma. Men det var lärorikt för oss båda tror jag. Nya tag nästa vecka helt enkelt... och tänka positivt är det vi skall göra.
Idag fick Hisan vila.
Jag kände mig extra sliten efter den här arbetsveckan. Jag kan inte sätta fingret på varför men så är det ibland.
Jag skulle nog ha låtit båda hästarna vila men det var soligt och trevligt så jag kunde inte låta bli att köra Lilla en sväng (travade lilla rundan). Jag brukar ju skriva att jag har ett leende på läpparna när jag sitter där bakom henne för hon är så underbar att jobba med. Och det var nog precis det jag behövde idag. Fina Lilla <3
Kommentarer
Trackback
