Det där leendet

Idag travade jag Lilla en sväng hemmavid.
 
När vi kör årundan i högervarv och styr in på travrakan på hemvägen vet Lilla att hon får öka. Hon laddar ett bra tag inna och tar fatt i svängen. Sedan går det som bara den hela rakan ner. Jag smackar inte en gång utan hon vet att så skall det vara.
Hon sätter svansen i väderet och så går det som bara den. Det är helt fantastiskt att sitta bakom henne då jag jag kan bara skratta och le åt hur fin hon är.
Hur fort det går har jag ingen aning om för jag har inget att mäta på men det är inte det som är grejen. Detta är vår fartlek och det är meningen att hon skall få tycka att det är kul att springa fort. Det verkar funka fint för hon ökar farten för varje gång.
Nu har hon dessutom hittat formen hon skall springa i för att vara mest effektiv.
 
Vi har ingen käk, eller i vart fall bara en lång så hon väljer själv hur hon skall springa på hemmaplan.
 
Hisan fick ett kort trimpass i parken.
 
Det absolut bästa idag var nog att det vekligen märktes att Hisan börjar bli starkare i baken igen. Det har tagit lång tid att återhämta honom efter betet i år. Men nu är han rund och go över rumpan igen och han tappade inte bakbenen en gång under passet. Det gör han annars lätt när han är svag där.
Det går inte heller att vila honom i form utan han måste jobba upp styrkan på honom igen. Så har han varit under alla år dessutom.
 
Kontentan av dagen är att jag är supernöjd med båda i alla fall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0