Det där med att bli tappad
Idag var det stor Kyra clinic på Flyinge.
Det innebär att det är helt galet mycket folk där och fullt i ridhusen.
Därför valde jag att rida ut.
Tog årundan, Hisan var först avspänd men när vi kom ner till ån fick han syn på en ny vattenpöl och samtidigt det höga vattenståndet i ån. Komplett livsfarligt. ...
På två röda spände han sig och gjorde samtidigt helt om på bakdelen, vi kom i trav så vi hade en viss kinetisk energi i en riktning.
Det betydde att jag följde tröghetens lag och fortsatte framåt...
Hisan tittade på mig och sa sedan hejdå och kvar var jag och ett dammoln.
Detta var inte en helt lämplig dag att dra hem i 190 knyck om man är häst då alla clinicbesökare var på väg hemåt just då. Jag höll därför andan när han passerade vägen första gången.
Men han klarade det utan bekymmer.
Jag mötte en hjälpsam kvinna som erbjöd sig att hjälpa till att följa efter honom. Jag avböjde för han springer ändå hem och det finns ingen chans i värden att vi hinner i fatt honom ändå.
Det var för nära hem och han är för snabb.
Jag tog genvägen över parkeringen och hoppades att han inte hade ställt till med något där. Det hade han inte utan han hade sprungit rakt i famnen på en tant med följe som hade fångat in honom precis innan han kommit fram till parkeringen.
Nu till det dråpliga.
När Hisan tippade av mig på hemmaplan sist så var det precis samma tant som fångade in honom.
Hon kände igen mig...
Jag mumlade något om att det ju ändå var ganska många månader sedan sist och att han är snabb i vändningarna.
Jomensåatte, en helt vanlig dag med Hisan...
Kommentarer
Trackback
