Hisan betyder häst

Det är ju som känt till för att övervinnas. Jag tycker mig skönja målet för året. Nu gäller det bara att inte snubbla på målsnöret.

 

Men först i måndags reds båda hästarna ut lätt. De var fina och positiva. Igår fick Lilla vila. Hon blev i stället skodd, specialskoning inför distanstävlingen med sulor runt om. På pappret verkar detta vara en bra idé, jag har valt att sko om så här pass många dagar innan för att hinna känna efter och eventuellt lägga om skorna i fall det behövs. Jag får hålla koll på sömmarna bara. Sömmar slits fortare med sula än utan.

 

Igår hopptränade jag med Hisan igen på mitt gamla stall. Så härligt att få låna deras bana och fina hinderpark. Och så är det ju alltid kul att få träna i grupp med trevliga människor.

 

Vi började med balansövningar. Att blunda i anridningen och att släppa tyglarna över en liten studs. Det där med att släppa tyglarna är lite utanför min comfort zone nu efter skadan. Speciellt om Hisan börjar elda på lite. Jag är inte "rädd" för själva hoppen men för eventuella glädjeyttringar efteråt. Det är så enkelt som att balansen sitter i handen och jag är rädd för att trilla i backen. 

 

Vi avslutade passet med att rida på ett 1.20 räcke, omväxlande korta och långa galoppsteg och lång och kort anridning. Hisan taggade i som bara den och riktigt tog tag i hindret. Han rev det inte en enda gång så de massiva rivningarna i helgen var som bortblåsta. 

 

Vad som är kvar att pränta in i min hjärna nu för att kunna nå mitt mål är samma mantra som innan men med mer fokus på RÄTA upp. Den där förbaskade instinkten som gör att jag gärna lutar mig framåt så fort jag är minsta osäker eller så...