Hisan betyder häst

Jag har funderat en hel del det här året. Det har varit ett mycket lärorikt år för mig, även om jag inte har uppfyllt mina mål fullt. Kanske har målen varit ställda för högt, eller så här det de där extra parametrarna som hästarna ger som varit den avgörande faktorn.

 

2018 års tävlingstermin blev inte alls bra. Det blev för långt mellan tävlingarna och det blev bara tre starter, inte för att man ska starta var och varannan helg i distansritt direkt men detta blev för uttaget. Det är svårare att träna med så långa pauser och framför allt är det svårt att hålla motivationen uppe. 

 

Vi startade säsongen rätt sent i april, men vi startade med en fin 4:e plats och silver i Skåne DM i Glimåkra. Jag har ju haft lite hex i den tävlingen så det var skönt att kunna göra ett bra resultat just där. Nu hoppas jag att vi skrämt iväg det spöket så vi slipper sådana problem mer. 

 

Nästa tävling låg i juli och var Lag-SM i Växjö. Lilla och jag red enligt plan i värmen och kom i mål på ett bra sätt. Det räckte inte till någon placering varken individuellt eller med laget, för det sprack. Viktigaste av allt var att vi kom i mål i värmen, vi har tidigare haft lite bekymmer med den. Men jag lär mig mer och mer om hur jag ska agera och kyla på ett bra sätt. 

 

Igår stod klubben värd för en inspirations dag för distansritt. Landslagsveterinär Mia Svensson hade kommit ner och berättade om hästens fysiologi och träning. Alltid lika spännande att höra om, speciellt när det kommer till distansritt som är en extremsport. Dagen avslutades med ett träningspass på galoppbanan där vi även mätte hästarnas mjölksyrenivåer under träningspasset. Detta var verkligen intressant och det gav mig ett par ögonöppnare, främst i hur jag lägger upp träningen i stort. Jag har en hel del att processa och tänka över där. Men förenklat och nedkortat går det att koka ner det till: "träning i rätt intervall mellan ger en ökning i kapacitet". Visst låter det bra. Då är det ju bara att göra rätt, eller?

 

Jag fick också lära mig att människor kan träna hårdare än hästar. Fem hårda träningspass per vecka funkar fint för en människa, en häst klarar av tre motsvarande pass. Jag tränar idag Lilla varannan dag. Så där är jag nog rätt bra på det. Vad jag däremot ska fundera på är de passens innehåll, för de är ofta för lätta.

 

Vad fick vi då ut av mjölksyremätningarna, eller laktattestet som det heter?

Vi var på Flyinges galoppbana och efter 15 min uppvärmning i jogg så började vi galoppera. Jag varvade trav och galopp i samma hastighet, vi låg runt 20km/h vilket vi brukar under galoppträning. Vid första stoppet för test låg Lilla på 0,4, riktigt lågt med andra ord. Så vi ökade farten lite, vid nästa mätning ett par varv senare hade vi ett värde på strax över 1, vilket också är lågt. För att försöka hitta var tröskeln ligger, man vill gärna ligga på en träningsintensitet strax under för att höja kapaciteten, tog jag ett varv i trav nära 30km/h. Nu vill jag tillägga att detta inte är någon supersnabb trav om man jämför med hur fort travhästarna springer i lopp, men nu tränar vi distansritt och på en galoppbana som är något lös jämfört med en travbana plus att den är ojämn så jag vågar inte låta henne gå fullt ut. Mätvärdet låg stax över 2 efter detta varv. Så kontentan blev att träningen var för kort och för lugn för att Lilla skulle ens vara i närheten av att nå tröskeln. 

 

Hur ska jag då använda detta till att förändra träningen så att vi kan utveckla Lillas kapacitet bäst? Först ska jag nog släppa den tanken jag haft om att Lillas trav skulle ge henne mjölksyra när vi travar mycket på tävling. Det är i så fall hur längde vi travar när vi kommer upp i många mil på slutet av tävlingar som ger mjölksyran och då spelar gångarten mindre roll. Jag har liksom fått för mig att traven som rörelse skulle vara ett problem, kanske är det mer det för andra raser men inte på samma sätt för Lilla som är född att trava.

Sedan får jag nog omvärdera mina långpass, jag rider oftast pass på två mil där jag ligger på en snitthastighet på 12km/h eller lite lägre. Men sett till gårdagens träning så är de nog i kortaste laget. Tre mil åt gången får vi nog gå upp till i stället. Hellre längre pass än snabbare pass om vi ska träna hållbart.

Så fram med kartan och leta upp fler varianter på långa vägar så vi kan variera oss helt enkelt. 

 

Vilken resa vi gjorde! Så spännande, så mycket nytt att upptäcka, så många trevliga stunder men också så mycket att sätta upp på erfarenhets och lärdomskontot inför kommande tävlingar och resor. Inte minst behöver packlistan uppdateras och optimeras.

 

Lilla och hennes resesällskap förbereddes i månader innan resan, vi var båda som åkte var väldigt taggade på det här äventyret. När det gäller förberedelserna tror jag att vi hade koll på det mesta. Vi tränade enligt plan på underlag som skulle likna det på tävlingen så mycket vi kunde. Det innebar pass på Flyinges dt-galoppbana och på slingan i Vomb. Det stod sand i proppen så sand fick det bli. Hästarna tog träningen bra och när vi väl kom ner såg vi att underlaget var bra mycket bättre än vi någonsin vågat hoppas på. Naturvägar på sandmark, kompakta och mjuka men inte alls tunga.

 

Själva resan var vad jag var mest osäker på eftersom jag inte har erfarenhet av att resa med häst så sedan tidigare. Och det var här jag tror (för det är ibland svårt att veta något till 100% när det kommer till hästar) att jag gjorde några nybörjarmisstag.

Vi beräknade en restid ner på 12h inkl pauser och vi var framme 12h och 15min efter avresan, detta var inkl lite felkörning när GPS:n skickade oss på sightseeing i lilla byn Dwingeloo på slutet. Vi åkte på natten för att undvika köer på Autobahn utanför Hamburg och Bremen. Nattkörningen var jobbigast för oss människor, vi var rätt möra när vi kom fram kan jag meddela.

 

I förberedelserna ingick så klart att få Lilla att dricka ordentligt inför resan. Hon fick saltranson i maten och elektrolyter. Att längre transporter innebär vätskeförlust kände jag så klart till och därför försökte jag se till att hon fick så bra förberedelse på den fronten som möjligt. Hon har alltid fritt med vatten i hagen och både vattenkopp och hink i boxen. Hon dricker i princip alltid upp sin 20l hink varje natt.

Båda hästarna stod bra i släpet på vägen ner. De var lugna i pauserna och tyckte inte alls att det var konstigt att lastas ur för att pausa i en bäckmörk skog på vägen ner.

 

De hade vatten att dricka under färden och dammfritt hö att tugga på. Men så klart är en resa en stress för en häst och Lilla har tidigare inte åkt så långt någonsin. Vi har tidigare varit på Axvalla och i Värmland som längst på tävling, bor man i Skåne så är man bortskämd med sådant. Båda ställena vi har åkt till är närmare än resan vi gjorde nu. Lilla är ju annars väldig resvan men på korta distanser, superlätt att lasta och står lugnt.

 

Att vara uppstallad på främmande plats har vi övat på massa gånger och Lilla brukar inte ha några problem med att sova borta. Den här gången hade vi det lugnt i stallet till en början. Men allt eftersom fler hästar anlände så blev det mer liv. Jag hade med en boxgardin för att kunna skärma av och ge Lilla en lugnare miljö.

 

Kanske var detta något som gjorde att hon drack sämre när hon inte är van vid det? Svårt att veta för vi fyllde på hinkarna allt eftersom och det verkade som att hon drack. Så klart innebär uppstallning på tävling att det blir mycket mindre utevistelse. Men vi försökte kompensera med långa skrittpromenader och även en kortare ridtur innan tävlingen.

 

Jag försöker alltid vara noggrann med så mycket jag kan och jag tempar alltid inför krävande träningspass och inför tävlingsstarter. Jag kollar även vilopulsen för att se att den inte avviker från det normala. Att de inte är uttorkade går att kolla genom att nypa i skinnet. Inför tävlingen var alla parametrar jag som lekman kan kontrollera helt normala. Lilla var pigg och glad när vi var ute och gick och på vår lilla ridtur. Hon åt sitt kraftfoder bra men höet lämnade hon lite av, vi betade henne för hand varje dag och gräset var alltid högintressant.

 

Förbesiktningen dagen innan tävlingen blev lite tokig. Veterinären som kollade henne sa att han ville se henne trava upp en gång extra. Hon var inte halt enligt honom utan kanske endast stel i höger sida. Upptravningen skedde på en gräsplan. Jag hade inte märkt något konstigt på henne men veterinärerna är ju experter och en halt häst ska inte starta. Vi väntade till alla hästar var besiktigade och travade upp igen. Alla tre veterinärer gav tummen upp. Vi travade upp på en annan bana då, kanske var den första vi var på lite ojämn? Eller så var det hennes rörelsemönster som gäckade, det är inte allt för vanligt med travhästar på den nivån på kontinenten och jag travar upp henne snabbare än araberna.

 

Jag var lite nedslagen där ett tag kan jag villigt erkänna. Det hade varit snopet att åka ut redan där och då, men sådant kan hända i sporten. Hästens bästa är viktigast och att starta till varje pris är inte ok.

 

 

Tävlingsdagen började i mörker och det var kyligt. Så här i efterhand skulle jag tagit med en pannlampa, men det hade jag inte tänkt på alls. Ficklampan på mobilen fick göra jobbet när vi skulle fodra innan vi la tid på att leta efter ljusknapparna i det för oss okända stallet. Lilla åt bra, men jag är osäker på om hon drack där på morgonen, under natten hade hon druckit som vanligt. Med flätorna på plats och utrustningen på begav vi oss till tävlingsplatsen.

Det började ljusna när starten gick så pannlampan hade endast varit nödvändig i stallet och på vägen dit.

 

 Första slingan kändes superbra. Lilla var jättefin och vi red enligt plan, låg runt 14km/h ute på slingan. Passade även på att galoppera lite grann i klunga och det gick super. Hon var dock inte sugen på att dricka på groomstoppen. Det var rätt kyligt och hon svettades inte mycket alls på hela sträckan. Då planen inte var mer än att genomföra tog vi det lugnt i snabbgroomen, här drack hon fint och vi pulsade in på 52 slag efter ca 5 minuter. Vi fick en liten notering på tramljud, men det är inte ovanligt även om man ska ta alla noteringar på allvar.

 

Andra slingan red vi själva. Vi fumlade lite med pappren som skulle med till uttiden så jag kom iväg lite senare än jag skulle. Men igen så hade jag ingen brådska eftersom jag ändå inte red för placering. Lilla kände igen de delar av slingan som var samma som förra och jag märkte tydligt hur hon tog i extra och sprang på där. Vid ett av groomstoppen missade mina groomar att tajma in oss, men vi fick vatten och kylning av några snälla holländare. Lilla drack ordentligt vid alla groomstopp på den här slingan. I snabbgroomen tog vi det lugnt igen men redan efter ca 6 min var vi redo och pulsade in på 56 slag och jag andades ut. Det skulle jag inte ha gjort... här visar det sig tydligt att jag inte är tillräckligt erfaren än. För vad som hände sedan är att vi fick vänta på vår tur, veterinärerna var upptagna med ett annat ekipage. Inget konstigt alls och det har absolut inget med resten att göra. När vi sedan skulle genomföra resten av besiktningen togs pulsen igen. Den låg nu på 60 slag. Efter att ha travat upp skenade Lillas puls till 84 slag, vilket är oroväckande högt. Vi fick därför order om att komma tillbaka för en re-inspection.

 

På viloområdet försökte vi få Lilla att äta och dricka, vilket hon gjorde litegrann. Jag kollade pulsen och den var ömsom låg och ömsom hög. Riktigt läskigt... oavsett skulle vi inte fortsätta tävlingen i det här läget. Men som reglerna säger så får man inte själv välja att utgå här utan veterinärerna måste i så fall först godkänna hästen.

I re-inspection, 10 min innan tänkt starttid var nu pulsen först 74 slag för att sedan komma tillbaka upp på 84 slag efter att hon travat upp. Det kan bara bli uteslutning på grund av metaboliska orsaker av det, i övrigt var Lilla ok och hon såg pigg ut förutom den höga pulsen. På FEI-tävlingar får man alltid besöka behandlande veterinär på plats när man blivit utesluten av metaboliska orsaker. Veterinären ser till att hästen återhämtar sig och för oss som hade en lång resa hem är sådant extra viktigt. 

 

Resan hem gick bra. Vi betade hästarna en stund innan vi lastade. De stod lika snällt på vägen hem som på vägen ner. Vi pausade och de åt och drack fint.

Väl hemma möttes Lilla av en Hisan som tydligt visade att han saknat henne mer än hon saknat honom.

 

Summering av resan: Arrangören i Holland var verkligen proffsig. Allt flöt på bra runt arrangemanget, slingorna var superfina och bra markerade. Lilla stället Dwingeloo var mysig med alla faciliteter som man kunde önska sig. Huset vi hade hyrt till oss låg väldigt bra till och hade allt man kunde önska sig. Smidigt att kunna rå sig själv också när man är iväg och tävlar så här. Det blir ju lätt tidiga morgnar till exempel. Målet var ju så klart att genomföra ritten godkänt, det nådde vi ju då inte riktigt upp till. Men jag har lärt mig massor ändå.

Vad jag måste ändra på förutom banala saker i packningen är att lära mig mer om vätskebalans vid transport. Hur kan jag som lekman bedöma mängde vätska som försvinner? Hur kan jag avgöra om det är kritiskt mycket så att hästen måste få hjälp med att återställa balansen innan tävlingsstarten? Finns där små tecken som jag inte la märke till som jag borde kunnat förutse? Skulle jag förberett något annorlunda? Frågorna är många och svar saknas på flera håll. Vi kan så klart inte 100% veta att det berodde på vätskebrist heller. Det skulle till exempel också kunna vara en infektion som vi inte kunde se några indikationer på. Men så här i efterhand visar hon inga tecken på infektion och hon mår bra och är pigg och glad hemma i hagen.

 

Nu ska jag försöka lära mig mer under vintern så att jag kan vara än bättre förberedd om vi skulle få för oss att åka på fler äventyr.

 

Igår fick vi ett litet genombrott i galoppträningen för Lilla. Jag är så stolt över henne.

 

Jag har haft ett enormt stort fokus på hennes galoppträning i snart ett år. Vi har tragglat fattningar, volter och ja galopp rent allmänt. Galoppen är inte helt enkel för henne, hon kan så klart galoppera och har alltid kunnat. Men jag vill ha en lugn galopp som vi kan jobba ur, inte bara fläng.

Så vi har nött den där galoppen nu i ett år. Det har gått från ramla in i den i full fräs till att vara hanter bar på banan men fortfarande toksnabb ute. Men nu börjar jag tro att vi kommit dit där det går att jobba i den på ett bra sätt. Vi är så klart inte i mål. Kommer man ens i mål med något i ridningen? Det finns ju alltid en massa att finslipa...

 

Vad var då genombrottet igår? Jo, hon föll inte i sär i den kortare galoppen utan jag fick bryta av henne. Det är en nyhet. Och vi kunde galoppera sida vid sida med Hisan under kontrollerade former. Detta mina vänner är stort! Riktigt stort!

 

Jag har inte vågat galoppera henne på tävling än för när galoppen inte varit kontrollerad så bränner hon väldigt mycket energi där, och det är inte särskilt klokt under en ritt. Under träning är det en helt annan grej, för då kan jag på ett helt annat sätt reglera träningens längd om det skulle behövas. Vi får se om jag vågar galoppera henne något på årets sista tävling. Men dagsformen får nog bestämma där.

 

Allt fokus på galopp har hur som gett Lilla en helt annan styrka även i traven. Hon känns så mycket starkare när jag rider henne nu mot tidigare år. Så vi är verkligen på G.

Årets största äventyr för mig och Lilla närmar sig med stormsteg. Vi är mitt i förberedelserna med att få ihop transportplanering, korrekt träningsupplägg och allt annat som ska stämma med olika intyg och anmälningar.

 

Det blir min första resa ner på kontinenten vilket bara det ska bli väldigt spännande. Jag tror jag får skriva en längre rapport efteråt, det är för mycket ofärdiga tankar för att få ihop dem så här innan.

 

Håll tummarna för att all planering ska gå i lås!

I helgen var jag i Halmstad på Simlångsdalens internationella distanstävling. Jag har tävlat där de två senaste åren men i år stod jag över. Det var näligen lite väl tajt med tid mellan den här helgen och senaste tävlingen i Växjö tyckte jag. Tre veckor kändes kort då mitt mål är att gå upp en klass med Lilla. Jag hade ändå att göra eftersom jag groomade för en tjej som heter Jessica Holmberg. Hon red hem bronset i årets SM, så det kändes som att min insats blev bra. SM går över 16 mil och för mig gav det en massa värdeful insyn i hur man lägger upp en sådan lång ritt, (men det får bli ett annta inlägg). Kommer jag själv att kunna starta i en sådan ritt någon gång så vet jag ju nu hur man skulle kunna göra det. Men som allt runt hästar, det är alltid individuellt vad som passar just den hästen man tävlar med.

 

På samma tävling red flera ryttare från Bahrain fast i 120km-klassen. Bahrain är en av de största nationerna när det gäller distansritt internationellt så det var spännande att se hur de gör. Att studera och lära sig av eliten är aldrig fel. Kanske passar det inte att kopiera allt de gör men det ger idéer om hur man skulle kunna göra.

 

Vad skiljer då i deras sätt att hantera hästarna i snabbgroomen med kylning?

För onekligen kan de rida väldigt fort ute på slingorna och få väldigt korta återhämtningstider innan de går till veterinärgaten. En kort återhämtning är guld värd. Drar återhämtningen ut på tiden tappar man massor av tid och ofta kan man halka ner flera hack i resultatlistan om allt inte stämmer med nedpulsningen i snabbgroomen.

 

Först har de ju väldigt stora team runt varje ryttare. Det är så klart alltid en stor fördel att ha många händer som kan hjälpa till. Att kopiera just detta kommer att bli oöverstigligt. Men det är så klart en viktig detalj.

 

Uppställningen av hinkar i snabbgroomen skiljer. Vi har ofta 6-8 hinkar eller ibland även färre uppställda i två rader där hästen går in emellan. Vi i våra team hjälps ofta åt att hälla vatten på hästens manke, bog och hals från dessa hinkar. Hinkarna står framme länge och är det en varm dag blir vattnet relativt ljummet.

Vad de i stället gjorde var att ställa upp flera rader med 10-15 hinkar på 10-12l från ankomst och ner till den platsen där hästen stannar upp för att pulsen ska kollas innan de går vidare in mot vetgate. När ekipaget kommer in från slingan tas sadel snabbt av och groomarna börjar kyla hästen medan den leds bort mot groomplatsen i snabbgroomen. Hästen blir också erbjuden vatten att dricka medan den leds. När hästen väl stannar upp har kylningen redan påbörjats. 

Vi går i stället gärna hela vägen fram till vår plats, tar där av sadel och börjar kyla. En väsentlig skillnad med andra ord.

 

Framme vid platsen för själva groomingen skiljer mängden is avsevärt. De har flera hinkar fulla med bara is som sakta smälter och ger ett iskallt vatten att kyla hästen med. Ett par hinkar hällda över hela hästen räcker för att få ner pulsen det sista.

Här häller vi gärna försiktigt över manken, bogen och halsen i stället och när vi använder is så är det i måttliga mängder. Visst blir vattnet kallare även av mindre mängd is men här är skillanden enorm.

 

I mitt förra inlägg om kylning skrev jag att det var viktigt att inte kyla för kraftigt. Jag tror att jag vill omformulera det lite. Det är viktigt att inte kyla en ovan häst för kraftigt. Vad som kan bli konsekvensen för en ovan häst är en mild chock där pulsen går upp i stället för ner när den kyls så här kraftigt. Men för en van häst som dessa verkar det inte vara något problem med isvatten.

 

Sjukt intressant att se skillanderna i hur vi gör live och på plats. Jag har ju inte varit utomlands på distanstävlingar än så för mig var det häftigt att få se det på hemmaplan.

Lilla vilar den här veckan efter förra helgens tävling. När man tävlar i distansritt säger reglementet hur många dagar hästen ska ha obligatorisk vila efteråt. Tävlingen vi red var på 80km och då får häste 12 obligatoriska vilodagar, en längre tävling ger fler dagar. Distansritten är den enda ridsportgrenen som har obligatoriska viloperioder. Det är därmed inte tillåtet att tävla i distansritt igen förrän viloperioden är över och det är upp till ryttaren att hålla reda på detta själv. Reglerna har uppkommit av djurskyddsskäl, för att hästen inte ska överridas helt enkelt. Att springa massor av kilometer i hyggligt snabbt tempo tar på krafterna även för en vältränad häst. 

 

När det kommer till vila tycker jag att det absolut viktigaste är att titta på hästen och känna av hur den mår. Efter en tävling brukar jag ge Lilla ett par dagars hagvila, därefter kanske vi skrittar lite under första veckan för att sedan trappa upp lugn motion till vecka två efter tävlingen. När det gått cirka två veckor är vi tillbaka på vanlig träningsdos. Hur man ska lägga upp vilo-/återhämtningsperioderna är individuellt och måste så vara. Varje häst är en egen individ och varje tävling är också annorlunda så även om grundplanen ser ut så här så måste man vara öppen för att göra ändringar i planen när man ser hur hästen tagit tävlingen. Egentligen är detta inget konstigt utan ska appliceras på all träning. Blev ett pass hårdare eller togs hårdare av hästen än tänkt, ändra då planen och anpassa efter situationen. 

 

Normalt vilar jag inte mina hästar några längre perioder under sommaren. De går året runt, men de går inte dagligen. Lilla går när hon tränas fullt ungefär varannan dag och så klart är inte alla träningspass lika intensiva. Jag ska skriva mer om det i ett annat inlägg. Hisan går kanske fem av sju dagar i veckan. Men han går inte lika intensiva pass som Lilla lika ofta eftersom hans träning har fokus på hoppning i stället för distansritt. Fast han följer ibland med på längre ritter ute i skogen. Även en hopphäst mår bra av att ha god kondition. 

 

Nu efter vilan ska Lillas träning läggas om lite. Vi har nämligen ett nytt mål att uppnå i höst vilket är en internationell ritt över längre distans än tidigare. Tävlingen kommer även att gå på ett sandigare underlag än till exempel tävlingen i Växjö som gick mestadels på sommarhårda grusvägar. Så vi ska sandträna för att vänja in underlaget. Häng med på resan. 

 

Vad vi först kan konstatera är att hästens stora muskler alstrar massor av värme vid arbete, hästens eget sätt att svalka sig är att svettas och när svetten avdunstar kyls huden ner. Är yttertemperaturen hög kan svettningen och avdunstningen vara otillräcklig och som konsekvens kan hästen bli överhettad. En överhettad häst kan till exempel få vätskebrist eller så tillstöter andra mycket mer allvarliga komplikationer. Att en häst kan vara på väg att bli överhettad kan man till exempel se på att pulsen ligger högt och inte går ner, den flankandas, huden känns väldigt varm etc.

 

Mina tips så här långt är att klippa hästen oavsett årstid inför tävling. En kortare päls gör att kylningen kommer närmare huden. Jag klipper ca en vecka innan och på väl valda delar så som hals och bog. Beroende på årstiden kan det även vara idé att klippa bakdelen. Jag undviker att klippa där sadel och gjord ligger för att i möjligaste mån undvika skav. Klippt päls tycker i vart fall jag lättare blir nött och en tävling i distansritt innebär massor av timmar i sadeln då skav kan uppstå.

 

När det kommer till kylning i vetgate är kallt vatten bland det viktigaste och ibland även bland det svåraste. Förbereder man hinkar med vatten riskerar det att värmas upp i solen. Så klart hade en plats i skuggan för kylningen varit optimalt men det är inte alltid det går att få till på en tävlingsplats. Så här långt har en tunna med lock fungerat bäst för att hålla vattnet svalare. Utöver det kan medhavda frysta petflaskor med vatten vara ett bra sätt att hålla vattnet kallt. Det finns kanske de som säger att hälla iskallt vatten över korset kan ge korsförlamning. Men det finns inga forskningsresultat som styrker det. När det kommer till att kyla en häst efter arbete fungerar iskallt vatten bra och det är att föredra framför ljummet som ger motsatt effekt om man försöker kyla med det. Vad som är viktigt är i stället att inte snåla med vattnet. 

 

 

 

Häll rikligt med kallt vatten över hästens stora muskelgrupper. Så länge nytt kallt vatten hälls över hästen finns det ingen anledning att skrapa, MEN om man stoppar upp hällandet bör överskottsvatten skrapas av. Vattnet i pälsen värms nämligen fort upp av de varma musklerna och så snart det blivit varmt får det motsatt effekt och kyler inte längre.

 

En viktig del av kyltekniken är att stoppa upp, skrapa av och gå en liten sväng med hästen. Det kan vara en liten cirkel bara. Att gå en sväng ger en bättre blodgenomströmning till huden och hjälper till med avdunstningen av vattnet som även det har en kylande effekt. Jag har alltid ett bälte med pulsmätare på Lilla under kylningen för att se att det går åt rätt håll. Stannar pulsen nere under den korta promenaden har kylningen gett önskad effekt, går den upp igen behövs mer kylning så fortsätt hälla kallt vatten etc. Vad som ska undvikas är våta handdukar, de kanske kyler till en början men de blir snabbt varma och fungerar då mer som ett våtvarmt omslag vilket så klart ger motsatt effekt. 

 

Ofta får man bra kyleffekt genom att kyla på de ställen där hästen har tunn hud. Det kan vara mellan bakbenen till exempel. Ett annat väldigt effektivt ställe att kyla på är pannan.

 

Jag tappade sugen att skriva på bloggen helt där ett tag. Så därför har den varit tyst väldigt länge. 

 

Egentligen har jag inte tänkt att fortsåtta med den som tidigare i dagboksform alls. Mitt fokus just nu ligger mer på distansridningen än på hoppningen även om Hisan hoppas för fullt. Anledningen är väl främst två saker. Lilla är i toppform och vi satsar på att gå upp i klasserna och rida internationell distansritt. På hoppsidan jobbar jag med att återfå mitt självförtroende som varit rejält sargat. Så tävlingsmässigt är vi på väldigt låg nivå om vi ens vågar oss ut på tävlingsbanan. Det sitter helt i mig efter skadorna jag råkade ut för, Hisan är i sitt livs form just nu. Framåt och behaglig på alla vis, men det hjälper ju inte om jag inte vågar. 

 

Tillbaka till distansen. Lilla och jag deltog i Lag-SM i söndags. Vårt lag kom tyvärr sist men Lillas prestation var jag ändå nöjd med. Vi besegrade värmen och tog oss runt på en hygglig tid. Dagen efter var Lilla pigg och glad med torra ben trots hårda vägar. Det är ett bra kvitto på att träningen är rätt.

Jag är fortfarande väldigt ny i den här grenen så varje tävling bjuder på minst en ny lärdom. Det är detta jag tänkt blogga om framöver. 

 

Hoppas ni vill hänga med på resan!

Den där clinicen var i mångas ögon mätt ganska liten men i mina var det en ganska stor grej. Hur som var det rätt mycket att rodda med men i slutänden blev det precis så bra som jag föreställt mig.

 

Starten var lite grann redan på fredagskvällen när tränaren hämtades på Kastrup. Men den stora delen var på lördagen och söndagen då alla deltare kom och vi körde igång.

 

Lördagen den 21 oktober dag 1 på distansclinic för Leonard Liesens på Flyinge.
Vi började med ett teoripass på två timmar där allt från den perfekta exteriören på en distanshäst diskuterades till hästens förbräning under arbete och skoning. Helt sjukt intressanta ämnen och mycket som jag gått och funderat på men inte riktigt hittat svaren på. Vi fortsatte sedan med besiktning av hästarna där vi fick små tips på hur vi bäst skulle visa våra hästar i veterinärbesiktningen på tävling. För vi har bara 30 sekunder på oss när vi springer upp för att visa hästen. Varför inte då öva så att visningen blir så bra som det bara går.

Efter lunch blev det ett krävande dressyrpass i ridhuset. Lilla fick jobba som bara den och jag kände att hon lyfte sig massor. Vi gjorde sidvärts, ökade och minskade volter, förvänd galopp och åttvolter med enkelt byte. Det mesta var överkurs för Lilla men jag vet vart vi ska sikta nu. Ge oss ett par månader så kommer vi att göra detta med bravur när hon orkar samla sig, nu bara nosade vi på övningarna.

Dagen avslutades med middag på restaurangen i byn.

 

Oj nu har tiden sprungit iväg igen. Jag kan säga att jag har haft för fullt upp med att rodda en clinic på Flyinge för att alls kunna tänka på att blogga. Men nu har clinicen genomförts och för mig har hästeriet återgått till nästan det normala... Men vi börjar från början.

 

Måndagen den 25 september vilade hästarna. Det var inte helt enligt plan men när jag stod i godan ro och mockade Lillas box såg jag genom fönstret hur Hisan laddade till en brall delux men missade att fälla ut benen i landningen. Det blev ju inte så bra så kvällen spänderades i stället till att kontrollera sviterna efter kraschen.

 

Tisdagen den 26 september var det egentligen tänkt att Mr Häst skulle ha hopptränat men det gick ju inte. Krashlandningen hade renderat ett hematom mellan frambenen. Han hade troligen landat på sin egen hov. Ingen hälta men bäst att ta det lite lungt ändå efter en sådan sak. Så Hisan skrittades ut lugnt och fint.
Lilla reds av sin medryttare.

 

Onsdagen den 27 september vi fortsatte på temat lugnt med Hisan. Så ny uteritt. LIlla vilade.

 

Torsdagen den 28 september blev det uteritt för Lillas del. Vi övade på galoppfattningar.

 

Fredagen den 29 september vilade båda hästarna.

 

Lördagen den 30 september red jag ut först på Hisan och därefter på Lilla. För Hisans del blev det lugnt men i alla gångarter och för Lilla stod fattningar på schemat. Det tar sig.

 

Söndagen den 1 oktober var egentligen vår sista hopptävling för året bokad. Men efter kraschlandningen så fick den ställas in. Nu får vintern spänderas till träning i stället så kommer vi tillbaka starka till kommande utesäsong 2018. I stället blev det trim på Melonbanan.

 

Lilla fick i stället ett pass på galoppbanan. Den var rätt djup eftersom det varit lite torrare ett tag. Jag avbröt passet då det inte kändes helt rätt. Lilla verkade relativt opåverkad men underlaget är viktigt när man ska träna.

 

Måndagen den 2 oktober vilade hästarna.

 

Tisdagen den 3 oktober hopptränade jag med Hisan i stora ridhuset i Eslöv. Vi hade tre hinder uppställda i mitten. Av någon anledning så fick jag en väldig självförtroende dipp. Jag tror att det beror på att jag har för hög stressnivå för närvarande och inte klarar av att vara här och nu under träningarna. I hoppningen är det viktigt att fokus finns på uppgiftern och inte på allt annat. Oftast är just sådana här träningar det som behövs för att samla fokus men ibland går det bara inte.

Lilla reds av sin medryttare.

 

Onsdagen den 4 oktober timmade jag Hisan i Wallenberg. Lilla vilade.

 

Torsdagen den 5 oktober reds båda hästarna av sina respektive medryttare.

 

Fredagen den 6 oktober vilade hästarna.

 

Lördagen den 7  oktober åkte jag till Öveds före stallet för att fixa till hinder inför söndagens förjakt som jag tänkte delta i med Lilla. Det gick fortare än vad jag vågat hoppas på vilket var trevligt.

Efteråt blev det först en uteritt runt Årundan på Hisan och därfter en kort busrunda med Lilla där vi galopperade lite.

 

Söndagen den 8 oktober var det då dags för förjakt. Jag har inte ridit jakt sedan Hisan flippade på Hussarerna jakt på revinge för en herrans massa år sedan. Jag bestämde då att han inte skulle gå fler jakter och så har det fått bli. Nu var Lilla mogen för uppgiften så det var alltså hon som fick följa med ut. Förjakten var i mina ögon rätt kort så jag begav mig ut på en lite uppvärmningsrunda på 1 mil innan. Under jakten hoppade vi sju språng. Lilla gjorde det med bravur.

 

Många dagar har passerat sedan senaste uppdateringen. Jag och hästarna har varit flitiga men min lust att skriva har varit som bortblåst. 

 

Söndagen den 10 september Hisan och Lilla var med ut på en skrittrunda som avslutades i Crafoordridhuset. Det stod en cavaletti framme som Lilla skuttade över. Det blev fin galopp i båda varven. Hisan reds av min medhjälpare. 

 

Måndagen den 11 september tränade jag dressyrprogram och nedsättning på Hisan. Vi började ute men Hisan slirade mest omkring på utebanan så den var så blöt så vi gick in i Wallenberg för att få grepp för hovarna. Hisan blev riktigt fin tycker jag. 

 

Tisdagen den 12 september joggade jag Lilla på grusvägarna runt Granelundshallen. Underlaget var perfekt efter allt regn. 

Jag hann även ut med Hisan på samma runda innan dagsljuset försvann helt. Det kan vara sista gången i år då jag hunnit ut med båda efter jobbet en vardag. Lite deprimerande att tänka så men det är ju höst nu. 

 

Onsdagen den 13 september vilade båda hästarna. 

 

Torsdagen den 14 september började jag med träning av galoppfattningar på Lilla. Vi gör sluta i skritt och fattar ur den. Det funkar oftast bra men ibland blir det missförstånd och snabb trav. När det händer gör vi om och gör rätt och hon får massor av beröm. 

 

På Hisan nötte jag vidare på dressyr. Det går bitvis med nedsättning, men jag har ju medvetet valt bort just nedsättning med tanke på min rygg. Men har man anmält sig till en dressyrtävling så måste man ju öva.

 

Vi hade en fantastisk tur med vädret i Halmstad förra helgen. För efter det har det bara regnat här hemma. 

 

I måndags den 4 september hade jag en sådan träningsvärk att det var något helt otroligt. Jag stapplade fram på jobbet och kvällen spenderades med enbart stallfix och till att plocka rätt alla saker från tävlingen. Jag har nämnt hur mycket pryttlar jag har med mig va?

 

Tisdagen den 5 september stod det hoppträning på schemat, ute träning... Jag tänker inte skriva hur blöta vi blev för det kommer bara bli tjatigt. Hisan hoppade bra men jag hade lite problem med att tyglarna gled i händerna på mig. Och det tog ett tag att värma upp mina knän som var bra mycket stelare än normalt. Övningen bestod i att hoppa linjer på böjt spår oxer till räcke och räcke till oxer på fem språng. 

Lilla vilade.

 

Onsdagen den 6 september åkte dressyrsadeln på Hisan och jag gjorde ett försök att sitta ner i traven på honom. I ärlighetens namn måste jag säga att det går dåligt. Jag spänner mig och han spänner sig. Korta sekvenser funkar, men att sitta ner ett helt dressyrprogram vet jag inte riktigt hur jag ska fixa.

Lilla vilade.

 

Torsdagen den 7 september skrittade jag ut på Lilla. Vi var ute en halvtimme i regnet. Lilla var pigg och glad men hon får fortsätta att ta det lugnt den här veckan. Jag planerar att ge henne en "halvpaus" från träningen. Tanken är att lägga någon vecka på att träna galoppfattningar till exempel. Det kommer att bli bra mycket lugnare pass för henne än när vi tränar tempo och kondition. Sedan är det dags att köra igång med mer intensiv höst- och vinterträning. När det väl blir vinter och hårt i backen så kommer en ny lugnare period för henne, av förklarliga skäl. Där är mitt upplägg lite grovt. 

Hisan vilade. 

 

Fredagen den 8 september var jag bra nära att bara ge upp allt vad ridning hette på grund av vädret. Men jag fick en lite energiryck och tog ett kort pass på Hisan. Tyvärr blir passen därefter när jag blir så där omotiverad. Men det är också viktigt att hålla sig till planen. 

Lilla vilade. 

 

Lördagen den 9 september åkte jag med Hisan till Vomb. En lättare tur på en dryg mil stod på schemat. Förutom ett tvärstopp på grund av läskiga svampplockare så hade vi inga incidenter på turen alls. Jag höll mig kvar trots tvärninten även om det var på håret, och det var ju inte Hisans fel att det stod svampplockare där. Blöta blev vi däremot så in i bänken. 

Lilla vilade för jag klarade inte av en skritt i hällregn när jag precis varit ute och blivit genomblöt...

Natten mellan lördag och söndag sov jag som på nålar. Vi var hos vänner i Halmstad vilket var underbart. Allt för att skippa galet tidiga morgnar. Det blir tidigt nog ändå. Klockan ringde vid 5.

 

Vi begav oss till travet och matade och fixade i ordning Lilla. Till min stora glädje hade hon bra mycket mer aptit nu än i Växjö i somras. Lilla flätades och boxen tömdes enligt instruktion. Släpet kopplades och vi begav oss av till tävlingsplatsen.

 

Att kunna veterinärbesiktiga dagen innan var en fin lyx. Så skönt att slippa tänka på det. Det finns nog med saker att fundera på till en tävling. Som till exempel att sätta upp allt som ska vara med på viloområdet och i snabbgromen. Jag hade köpt en ny tunna för att kunna kyla med ordentligt med vatten på Lilla och verkligen försökt tänka på hur vi skulle lägga upp det för att kunna få ner pulsen i tid.

 

Starten gick och Lilla kändes väldigt fin. Första rundan tog vi det rätt lugnt. Vi pulsade ner bra till vetgate. Slinga två drog mina kamrater iväg lite fortare än vad jag tänkt. Eller, Lilla är för närvarande lite entaktad. Hon trivs bra med att jogga på i ett jämt flyt i vad som är hennes jogg. Den ligger lite högre än vad araberna vill trava i och när de i stället galopperar så går det lite fortare än vad som känns bra att låta Lilla trava i. Så alltså är vi lite i ofas. Vi får helt enkelt jobba på den där galoppen lite mer. Till nästa säsong ska den sitta. Vetgate nummer två var jag mest nevös för. För på något sätt så är det runt 6 mil som vi fått problem.

Sista rundan vågade jag låta henne trava på lite mer. Hon kändes pigg hela vägen ända in i mål. 

 

Jag är så glad för hennes prestation. Vi var i och för sig på nytt första utanför placering, vilket så klart är snörpligt. Men vi var endast 11 minuter efter vinnaren i mål och det är ju inte så pjåktigt. Det var dessutom viktigt att sätta ett godkänt resultat på den här tävlingen. För i och med detta kan vi nu välja att rida CEI**120 nästa år om vi nu skulle känna oss redo för det. Det är på inget vis säkert men jag gillar att ha möjligtheten. Bara det är guld värt.

 

Nu ska Lilla vila och sedan ska vi lägga upp ett vinterträningsprogram för henne. Målet är att vara ännu starkare och ännu snabbara när våren kommer. 

Söndagen den 27 augusti skrittade jag en runda på en och en halv timme på Lilla runt Vrångabäck och Bellinga. Vi kom upp på en höjd och vilka scenerier vi kunde se därifrån. Underbart!

 

Vi hade lite tur med vädret också. För när vi körde ner där så åskade det och regnade helt galet mycket. Efter fika för både hästar och människor så höll det upp och vi red iväg i strålande sol.

 

Hisan vilade.

 

Måndagen den 28 augusti red jag Årundan med Lilla för att hon skulle kunna få sträcka på benen. Pigg och glad som vanligt.

 

Hisan trimmades en halvtimme i Warren-Haistings.

 

Tisdagen den 29 augusti vilade båda hästarna.

 

Hela min vecka var lite haltande i upplägget. Jag brukar vilja försöka köra varannan dag med hästarna under arbetsveckan för att inte få för långa kvällar. Men det upplägget falerade helt.

 

Onsdagen den 30 augusti tog jag och Hisan en mycket lugn tur längs Årundan med mestadels skritt.

 

Lilla gick ett trimpass på Melonbanan i skritt för att jobba med samlingen.

 

Torsdagen den 31 augusti vilade båda hästarna på nytt.

 

Fredagen den 1 september fick Lilla sträcka på benen längs Årundan igen. Hisan trimmades på Melonbanan.

 

Lördagen den 2 september var en specialare. Jag hade utsläppet i stallet och gjorde då undan allt stallfix plus trimmade Hisan i Warren-Haistings. Det var en underbar morgon men det märks att det börjar gå mot höst nu. Solen värmer men inte ritkigt på samma sätt. Tänk vad fort det kan svänga ändå.

 

Efter frukost hemma och lite vila för mig bar det på nytt ut till stallet. Den här gången för massiv packning, bad av Lilla och slutligen transport upp till Halmstad.

 

Vi landade på Halmstadtravet där jag lånat en box till Lilla för natten. Vi passade även på att veterinärbesiktiga inför morgondagens tävling.